Tänk om man hade samma kroppsspråk som när man var ensam, tog i lika mycket i stämmorna, dansade lika mycket med brösten och axlarna.

det trycker i mellangärdet när jag hittar texten, den är från september och beskriver

hur ditt humör blev dåligt men hur vi kommer ikapp trots politiska gräl, den beskriver hur du ringer och hur jag är korthuggen och inte så närvarande och hur jag sitter i bilen och sen beskriver den ett kuddfort och en filt och en film och sen plötsligt en sekvens om din tunga och sen hur jag ska titta på filmen, den beskriver hur jag håller mig från att säga något om bilderna i mitt huvud, den beskriver hur vi dricker kaffe och går på bio, den beskriver hur du håller om mig och att det inte alls kan bli för gulligt, den beskriver hur jag får dig att le den beskriver på vilket sätt du säger att jag är skön, den beskriver hur solen ligger lågt och mitt begär efter dina händer, den beskriver på vilket sätt du använder ordet söt,

 

 

Att se hur jag skriver om dig är som att se ett brännbart ämne, massor av luft eller syrgas och jävligt hög temperatur
det stegrar

 

den beskriver hur jag önskar dig att vara på en plats som är mjuk och hur jag önskar dig lycka även om det är en inre kamp att jag vet att du inte vill ha mig i huset

den beskriver hur jag pratar med någon som ger sig själv till mig, hur jag pratar med någons glädje och förståelse för världen. Någons skratt och sorg. Den beskriver hur jag vill stanna i det som får mig att känna mig levande. Den beskriver inträdet, när jag väljer att bli sårad av dig.

Den beskriver uppdelningen av solljus i olikafärger (våglängder), den beskriver ett aukustiskt spektrum och hur ”när ljus får passera genom materia kan komponenter med vissa våglängder absorberas kraftigare än andra och därför vara försvagade eller saknas i det utgående ljuset”

 

Den beskriver hur deltonerna har betydelse för klangen

Hur i harmoniska spektra alla deltoner ligger på ett och samma frekvensavstånd från varandra och hur de i ett kontinuerligt ligger oändligt tätt.

Den beskriver en längtan efter att sluta lita på dig. Som att du tog kontakt med mig för att du ändå inte trodde på att jag kunde vara ett alternativ på riktigt. Den beskriver ett systematiskt kvävande av min längtan.

 

 

 

Texten beskriver hur vi dricker te och hur du har din hand mellan mina ben när vi ligger i min säng.

Texten beskriver på vilket sätt du frågar vilka filmer jag gillar.

Texten beskriver på vilket sätt vi skrattar tillsammans.

Texten beskriver hur vi röker en cigarett tillsammans.
Texten beskriver första gången du blir arg på mig.
Texten beskriver mina tankar under tre olika filmer med dig.
Texten beskriver hur du släpper mig nämre.

Vi går och handlar

Vi är hemma i din lägenhet

Vi säger ett kort godnatt

Du frågar om jag vill följa med

Plötsligt säger vi mjuka saker
Du säger att det är ett plåster
Jag lägger på när vi bråkar om något oväsentligt
Du är distanserad men kärleksfull när vi lägger på

Texten beskriver hur du smakar

Texten beskriver dina fingrar

Det är svårt när det ligger som en hinna

Beläggning

Som ett täckande lager

En förtäckning

En förteckning

En film

En skorpa

Ett överdrag
Tunt skal, slöja

Texten beskriver hur jag gråter för allt som händer i min kropp och hur du säger att jag kan ringa när jag vill och att du bryr dig ju om mig

skratt från maggropen

skratt från äkthet

skratt med vilja skratt med riktning

skratt utan censur

skratt på grund av igenkänning

skratt för att vi vill fortsätta skratta

skratt för att understryka att vi har skrattat tillsammans förut

skratt som visar på att det är okej att gråta

skratt istället för att gråta

skratt när man gråter

texten beskriver hur jag inte kan hålla mig för skratt när vi ska beställa,

texten beskriver vad vi pratar om när vi sitter och äter under träden

ner för backen

ner till vattnet

Texten är som ett rörligt fotografi med doft och ljud.

Innan skrivandet, lager i vägen

Jag vill komma åt mitt sätt att vilja. Vilja det som bara är mitt.

Jag vill skriva om hur det känns i kroppen, i varje kroppsdel, i varje sinne, i varje inandning. Jag vill skriva om hur det är att vara i en yngre hjärna och en äldre hjärna. Hur kroppen inte är fri. Jag vill skriva om kärleken och alla gånger den drabbat mig, jag vill skriva om barndomen och hur den hänger sig kvar efter mig. Jag vill skriva om mina föräldrar och hur de ligger som ett täcke över mig. Jag vill skriva om att vara bunden av tankar och skrämd av gator. Jag vill skriva om vad man kan älska. Vad man kan längta efter. Vad man kan längta till fast man aldrig sett det. Jag vill skriva om att jag säger att jag är så jävla kär att jag älskar och allt annat jag säger när det bara är jag som hör min röst.

Jag vill sjunga och jag vill skriva en pjäs. Jag vill måla och jag vill teckna. Jag vill göra så mycket konstnärligt. Jag låter rädslan för gatorna, torgen och vidderna hindra mig. Men om jag kunde allt var vore jag då? Vilka saker är det jag tycker är orättvist att jag inte får göra? Det handlar inte om att inte göra, det handlar om att ha gjort. Jag kan inte ändra på dåtiden.

 

Hur många tankar som egentligen beror på så mycket egentid, doftnoter. Vi pratar om perspektiv och fokalisering och jag tänker på berättelserna jag skulle bygga av texterna i höstas. Det finns ett berättande, en berättare som är orädd och detaljer som skiljer sig från hur jag brukar göra. Jag brukar hoppa över miljön och gå rakt inuti, det brukar verka som att det utspelar sig ett rumslöst tillstånd. Det brukar vara så mycket inre processer och förnimmelser att det inte går att placera någonstans. Det vill jag träna på, stöpa texter i omgivningar.

Jag har mer sorg än vanligt när jag lyssnar på sånger som jag tänker att jag skulle vilja visa mamma. När jag hör om trädgårdsland och den eviga sorgen man som barn känner när ens förälder inte uppfyllde sin dröm. Den är lamslagande och lägger sig som ett spindelnät, ormar, nästlar sig in i alla vrår av mitt inre. Som om mitt liv inte får börja förrän deras olycka är ett faktum. Varje gång jag skriver det värker det i pannan och i lederna. Det är änsålänge bara Alakoski som har beskrivit det precis så som det känns. Jag håller andan och försöker trycka ner orden i halsen så att det spänner. Men femhundra ord om dagen. Det borde jag väl klara av.

Pijoner och victoria secret den med amber och rökdoft och alldeles för varm sommarkväll och alldeles för skaviga fötter. Det är då, när jag kommer hem som jag vill att du ska sitta här. På min innergård. Jag ser luvan, av någon anledning en cigarett och rena, skära drömbilder. Det har ingenting med att jag tror att det kommer att hända att göra. Jag byggde drömbilderna när vi bara hade träffats tre gånger också. Det är något med hur ditt väsen, sinne, sätt, är. Hur du är sammansatt oavsett. Hur du är du oavsett. Det har ingenting med att sätta på piedestal att göra. Alla hundratals brister ingår. Det är trots det och på grund av det.

 

Så jag skriver om drömmarna och hur musikerna och förebilderna visar sig vara några helt andra och det krashar pajar bilden drömbilden av att kärleken går att räkna ut och vadan denna oändliga besatthet av kärlek för egentligen

Ensamheten hur farlig är den om den inte var farlig

bara fortsätta stöta bort, bli arg på den som ser det riktiga

Ser framför mig promenader där det inte kommer en bro,

där på östermalm, däromkring på kungsholmen

hur jag faktiskt kanske trivs i mitt eget sällskap ute bland folk på smågator

Inte stora men ändå

hur ofta jag kväver den agorafobiska spändheten, av hänsyn, hur jag vill hitta speglingar i populärkulturen, ser mig om efter representationen av den rädslan, kontrollerandet som påminner på många sätt om en ätstörning och ett missbruk just i inramandet

 

försöker artikulera bokstäverna oftare

där, mittemot varandra, hur jag på något sätt säger, se in i mig och samtidigt snälla, låt mig behålla muren och jag vet egentligen inte var det börjar, var vi börjar leta inåt, förutom att jag berättar något om det vuxnaste jag är och det minsta jag är, i samma mening.

det är som att självomsorgen hjälper mig bära det. och sen säger du något om det hjälplösa igen och jag blir så arg för att tänk om det här var den stunden där jag vågade visa mig på riktigt och så avfärdade du det som hjälplöst. du gjorde ju inte det, du avfärdade det inte som hjälplöst det var mitt sätt att höra orden

jag hittar nya gömställen, alltid nya strategier och jag säger att fan, du bjuder in mig till en nära relation och visar tydligt för mig hur muren jag sätter ihop hindrar mig, hur nedvärderandet gör att jag stöter bort och jag säger att jag är rädd

SÄGER att jag är rädd

visar inte för i den stunden vet jag inte hur en rädd ser ut

försöker prestera rädd

Rädd hur är man rädd hur ser en rädd person ut säger jag som om jag aldrig har varit rädd

så du påpekar att jag är i intellektet och jag blir arg för jag säger ju att jag är rädd

och du påpekar att jag fortfarande gömmer mig i någon slags fasad av att jag inte vet hur man är känsla

och du har ju rätt

och så i slutet pratar vi som jämlika och det blev plötsligt ett du-perspektiv även här ser jag, att jag skriver som om den som det handlar om alltid inte är jag, att det inte spelar någon roll om det är en förlorad kärlek, en mor, en far, en vän eller en terapeut, alla är du, du,  du du du

 


 

När det värker överallt för att han inte är där. När allt du kan tänka dig är att vila mot hans bröst. När allt du kan drömma är att försöka minnas hur hans hud känns. När allt du gör är för att han ska höra. När du bara stirrar och stirrar och stirrar för att han kanske faktiskt ringer om du bara tänker tillräckligt på det. Du får magiskt tänkande som ett barn. Tänk på dig själv. Ge dig allt du vill ha.


 

Det finns normala dagar och normala nätter och normala takter och sådant som alla andra gör. Sådana som inte byggts av gränslösa byggstenar och som aldrig ens skulle tänka på att sätta sig i en bil med någon i det tillståndet.

Och sedan de som ringer mig klockan 3, klockan 4, och tre gånger till. Jag ringer och undrar vad som har hänt och jag känner ju när du föreslår en tur med båten att det är lite för mycket iver, lite för mycket uppfinnesrikedom men jag vill inte döma och jag vill inte fördöma och jag vill inte smälta in i mängden och klippa bort minsta lilla som sticker utanför kanten.

Jag tänker är du manisk eller har du bara inte sovit och jag tänker på alla hallänningar i mitt liv som inte sover. Jag tänker på alla män vars öron jag har velat hålla för när det har kommit för höga ljud för att herregud låta dig sova.

Till slut hör jag mig själv säga att ja men vi äter frukost och visst jag ska jobba sen men kom du.

Jag flyttar gränserna redan där, rutinändrandet skrämmer mig egentligen redan där. Jag påpekar gränslösheten och de försöker alltid skapa ett vi i gränslösheten som att jag tillhör det släktet och jag vill för fan inte tillhöra det släktet jag försöker ju skapa mig ett liv med ramar och något som håller.

Så vi ligger och håller om varandra och dina höftben är hårda och du trycker dig mot mig och jag ber dig att lugna dig och du berättar och jag undrar när jag egentligen bad dig att ens börja prata om det här. Jag känner ett obehag, en känsla av att du redan trampat på mig och mina gränser men jag kan inte riktigt sätta fingret på det.

Min lust är inte särskilt stark, jag försöker mest få dina händer att imitera hans runt mina handleder. Vad som händer sen vill jag inte se i ord. Jag vet bara att mitt i gråten tänkte jag på hur han skulle ha gjort rätt. Han skulle aldrig varit så taktlös. Vårdslös. Obegåvad med maktbalansen. Den som måste fejka det gör inte rätt. Jag kommer inte nära någon annan. Vill inte ens ha en kyss. De kommer inte innanför.

Jag hittar inte nyanserna, inte ens utförandet, tekniken, för att beskriva.

En gråzon, en känsla av kontrollförlust.

 

När jag skriver vill jag tillbaks till mitt krossade hjärta. Till att handla om min längtan efter dig. Jag är så många meta-steg upp nu att försvarsmekanismerna är löjliga. Vad är det jag gömmer bakom muren. Hur många andra skriver såhär. Skrivande ur ett psykodynamiskt perspektiv- kan jag få skriva den uppsatsen.

Jagperspektivet. Centrallyriken.

Autofiktionen.

Studentskrik i bakgrunden, ilande rör, borrande lägenhetshus, jag kan beskriva ljud men jag kan inte beskriva platsen för det är ju då det har hänt det kan ju inte ha hänt.



 

Vem vågar jag berätta för och vem vågar jag höja rösten för och vem säger jag till och sen ringer jag till H.

Precis som när jag var på väg till sjukhuset den där vintern och den där oktobern och precis som när min familj inte beter sig som en familj och precis som andra gånger jag rökt i fönstret. Han hinner alltid först.

Och det svåraste jag vet är att berätta utan att någon frågar. Och det svåraste jag vet är att ringa. Så någon som möter mig precis lagom långt bort från gränsen är perfekt.

Det är precis som med de andra fobierna, de här affektgrejerna ter sig så skrattretande likt. Utmana precis lagom. Våga pressa kapaciteten. Våga stå i, lita på, att prata om det nu eller sen inte betyder att han inte vill prata om det. Våga säg, nej, det är jobbigt på riktigt, det har hänt något. Och han lyssnar. Ingen vill mig illa. Ingen vill mig ont.

Vissa är jävligt klumpiga, egoistiska, fast i missbruk, självcentrerade, har bristande kunskaper. Men de flesta vill väl. Och om jag bara formulerar.
Detta skrämmer mig.
Detta behöver jag.
Detta lider jag av.
Detta är jag bra på.
Så får jag precis det jag vill ha.