vill du kontrollera mig är det därför du läser, även i efterhand vill du förstå om jag tycker att du är speciell eller bara använder dig som projektionsyta

De är på varandras lag, bygger en framtid tillsammans. Mörkar inte erfarenheter, lär känna dem och är utifrån dem med varandra. Det är mjukt och känsligt och roligt och tryggt. Inget pinsamt i att kalla varandra för det tryggaste. Jag hör att hon pratar som när vi pratar även när han är med och att det är emotionell närhet på riktigt. Tänker på du som presenterade dig som känslig och vargar i fårakläder. Tänker på han som säger att han inte vill vara ensam. Tänker på flyktigheten och att jag älskar de som kräver min närvaro och min hjärna.

Tänker på vem jag blir när jag älskar. Den som vill ge och hur den här tiden på året bubblar under huden. Tyglar impulser. Lever oäkta men säkert.

De är mjukare, snällare, mer hängivna, känslomässigt ansvarsfulla, närvarande och ger mig mer kärlek. Och när vi sitter vid frukosten och pratar om något slags idealsamhälle så hör jag bara dina invändningar.

***

Jag reagerar lika instinktivt som du gjorde när någon försöker rama in mig, boxa in mig, säga hur jag är på grund av något.

***

Det slog mig när hon påminde mig, att du var såpass undvikande att du inte ens beskriver dig själv. Sånt enormt motstånd mot att se dig själv utifrån.

Och jag försöker sudda bort bilderna av dig. Är det det yttre? Är det att jag tycker att du är så jävla vacker? Det är självsäkerheten, eller, självständigheten, precis den jag vänder mig emot. Kanske att någon så självständig trots det vill vara mjuk med mig?

Eller är det att jag skymtade din musikalitet, att jag ser dig vid pianot, att jag vet hur du sjunger, att det finns något ädelt över de som är såpass intelligenta? Eller är det att du är en simpel elitist och får mig att bli sån? Är det så illa, sånt faderskomplex? Jag vill inte att det ska vara det.

Hur det kan vara så komplext, hur drömbilden kan vara så ren och verkligheten så solkig. Hur lyckan skrämmer och hur vissa låtar gör att jag kan se det framför mig. Jag har barn och nattar dem, jag går i skogen, jag plockar svamp. Det finns så många detaljer om min framtid i mina drömmar. Det har börjat skrämma mig hur mycket jag drömmer, men jag väljer att omfamna det.

Som till Alt Js ”Dancing in the moonlight”-cover. Det räcker att det doftar sommarkväll eller regnar eller att någonting får mig att tänka på septemberfärger så skälver hjärtat lite.