Innan man somnar och när man vaknar till. De personerna. De tankarna. De drömmarna. Den lusten. Den är som en hunger som går bortom praktikaliteter och vardag. 

Jag har hanterat det mesta. Inte mycket skrämmer mig. Så när något får det att kännas som ett virus inuti måste jag vandra vägen. Undersöka varför. 

När bara hörseln har vaknat och resten av kroppen befinner sig i drömmen.

Beroende på vilken punkt jag ställer mig i ser jag olika saker.

Det du ser är från en annan horisont, ganska nära min men ändå inte samma. I samma skala men annan färg.

Andra har samma färg men annan nyans.
Att vi skulle förstöra varandra. Att jag är fantastisk, att jag är magisk, att jag får hjärnan att gå på högvarv, att jag är närvarande och utmanar. Att jag inte är märklig. Att vänta några månader. Att vara tyst.

 

Det finns för många ögon på det jag egentligen vill säga.

”Du är gladare när hon är med. Hennes blå ögon och hennes kinder och hennes minspel. Hennes bestämdhet och ivern att visa. En mjölkmugg. Ett sugrör. Slingor som hörs genom sorlet. Hon visar tänderna, sträcker ut tungan. Jag med. Lite som katter. Hon dansar till mr postman och penny lane. Då vill jag lära henne teckenspråk.”

 

Att kunna förmedla känslan av att ingenting är skrämmande, allt är tillåtet är så jävla attraktivt. Att vara nyfiken, öppensinnad, redo att vrida på saker. Att kunna prata, känna tråden mellan hjärna hjärta och kropp, att dela med sig. Jag smälter för sårbarhet i kombination med självsäkerhet.