innan

sommaren försvann och det är ingen fara för jag tänker ha sjalarna och tunna jackan ändå. du lever i bräckt vatten. lungorna. flytförmågan, fartygen på saltvatten.

***

Perspektiv på oändlighet. Ett annat sätt att säga samma sak är att tänka dig att du sitter på en av alla dessa punkter och vrider dig i olika riktningar från den. Det du ser i varje riktning bör se exakt lika ut som om du skulle sitta på vilken som helst av de andra punkterna och se i samma riktning. Ett gitter är alltid oändligt stort. Annars skulle omgivningen se olika ut.Gränsen, ytan mellan kristallkornen, kornen. När en skada uppstår spricker den. När det väl uppstår en spricka fortplantar den sig. Bromsa spricktillväxten förbind förena.

***

 

Små kvadrater, sattelitfoton. Naturen strävar efter att ha så mycket oordning som möjligt.

Vågorna förstärker varandra, associerar med varje punkt, fortplantar sig i rummen

Storleken och riktningen på olika ställen,

 Friheten reduceras inifrån av två strålar som skär varandra och släcker ut

gör oss Oberoende av tid

 

skrov i plåt, järnklimpar som kastats upp ur jorden

 

***

 

 

en tänkt linje genom fartygets mitt

 kan en cirkel alltid bli en punkt?

ytan på ett klot är ändlig men saknar gränser

ett stycke saknar hål

det är tydligen omöjligt att veta den exakta frekvensen för en signal

i ett bestämt ögonblick

ingenting fortplantas

en klassisk kollaps

 

Det finns en liten, smal vinkel där allting syns. En hemlig värld där ingenting är oklart. För att vridas ditåt måste jag sitta precis rätt. När jag är där har allting ord. När jag är där kan saker till och med ha fler ord. Där är allting en symbol och en självklar historia. Där är ett träd så mycket mer än ett träd och en doft så noggrant beskriven. Där är barndomen i varje blick och varje frukt är min lust. Där finns ingen domare på axeln och där finns ingen tydlig början inget tydligt slut och det är heller inte det som eftersträvas. Där är varje slutscen en öppning och när vi har stängt dörren det är då du kommer in.

 

Jag måste väl kanske skriva det rakt ut innan det kan bli poesi eller fiktion.

 Min mamma har aldrig sagt att 

Min mamma lärde mig att 

Min pappa skrek om 

Min pappa pratade bara om 

Min pappa blev arg på mig för att 

Jag har förträngt alla lukter och ljud. 

Jag fick inte 

Jag fick inte 

 

För hon hade aldrig hört orden förut

Vilken känsla skapade det? Det gjorde henne glad, därför ledsen, därför rädd, därför arg, därför tyst
Det fanns så många lager och om den första känslan kom ut skulle ingen behöva stå offer för vulkanen

Hon hade sett hur ord inte hade någon betydelse, hur de ljög
Hon visste inte vad en lögn var för ingenting hade varit sant, alltså var det sant, alltså var lögn sant

”Gråt inte, var tyst” skrek han

Det var hela tiden något ostadigt i hennes kropp

Hon vågade inte springa utifall någon skulle bedöma hennes sätt att springa, hon vågade inte klättra över staket för det skulle ju kunna gå att misslyckas. Ett tag vågade hon inte ens skära grönsaker, det kunde man ju göra fel.

”Varför har du inte lärt dig något idag?”
Jag har lärt mig att du inte ska fråga mig det.

Världsmusik, vacker men den gör ont. Den påminner om hur hon rökte i köket och städade maniskt samtidigt.

Har de någonsin varit lyckliga gör det också ont. Det finns låtar jag inte kan höra.

Varför vågar jag inte ens leta efter lyckliga minnen?
Det där fotot när jag har vit klänning, jag är kanske fyra år och pappa frågar mig

Hur mycket älskar du pappa? Och jag svarar

”Så mycket!” och sträcker ut armarna så mycket jag kan.

 

 Vad är jag? Vilken del av mig hör hemma där? Är det den trasiga som ser på sig själv som att det är allt hon är värd? Är det där jag kan andas? Är det hos er jag känner mig som mig själv? Är det just därför, för att det är jag, som det gör så ont? Är ni allt jag vill förneka med mig själv? Är jag en bluff annars? Är det egentligen annars som jag är mig själv men hos er jag har min självbild? Kan det vara så att det är allt, på samma gång? Jag vet att om vi lämnar varandra nu så är det samma avstånd som annars. Jag har aldrig klippt bort någon. Jag vill att du ska hålla om mig, men jag borde lärt mig nu, att det vill jag ofta. Jag försöker bota den akuta känslan, som skymmer mina framtidstankar. 

Mina värderingar grumlas till. Tycker jag om mig själv så lite så att jag tycker att jag inte är värd mer? Att du ska få såra mig gång på gång på gång. Jag kan inte göra så mot mig själv. Vad är då dragningen? Dragningen är att vara någonstans där allt är okej och där man blir förstådd. Men allt är ju inte okej! Jag blir ju inte förstådd! Varför lyckas du lura mig att det är så? Dragningen kanske inte är där allt är okej, dragningen är där jag får skrika för att allt inte är det. Men det får jag ju inte? Men jag gör det. Systemet aktiveras.

Jag vill kunna visualisera.

 

Tryggheten söks av samma människa som tar den ifrån mig. Mönstret.

 Jag sa ordet fobihierarki och måste väl igenom stegen både de tolv och stegen uppåt, nedåt, innan jag kan komma åt det diffusa. Gör det konkret.

Det måste ju handla om att få in rutinen. Vadå måste? Jag vill att det ska handla om det. Jag vill komma över hindren och kanske är det medicinerna som blockerar. Det hjälper med vackra typsnitt. Man kan inte utala sin ångest hur många gånger som helst, till slut tröttnar man på den. Jag borde kunna ta in allt från ”lyckofällan” och skriva om det. Se allt text som t e x t. Och dialogerna, de kanske bara måste börja

 

–          Du kan ju inte bli svartsjuk sa du

–          När sa jag det?

–          Förut

–          Jaha

–          Men det klart du inte kan. Du känner ju ingenting.

–          Det där är inte sant

–          Du låter ingen komma så nära. Du är inte rädd att förlora någon

–           

 

 –          Varför är det så viktigt för mig att du… (tycker att jag är vacker)

 

–          Du är så jävla vacker.

 

–          Jag hatar dig och din timing.

 

 Det kommer alltid att pågå. Växandet i springorna, bortom ljuset. Den bortsprugna tiden trots att det inte målas några tavlor i mitt bröst när jag tänker på dig. Kontinental sol samtidigt som vardagslabyrinten används som mätinstrument. Det finns ett helt magasin av språk, ett artelleri utan hästskor och vitsippor. Ljuden hör oss inte men tilläckligt vilse hittar vi hem. Det finns inget val. Dansa, har du inget landskap inuti vill du ingenting. I naturen, passionerat. Är du inte på väg bort? Hur ska jag då tycka om dig? Det finns ett sätt att associera sig ur allt. Låta sorgen rinna genom gräset och göra det våtare. Hur kan en flyktbenägen kalla något hem? En flykting, är något helt annat.Vi väljer ett feministiskt gräl. Ber om att få komma förbi, ber om att få bli förbisläppt, vill ta plats, inte få plats, inte heller bli hindrad. Förklarar människan in i det minsta signalsystem. Utan väska i handen såg du fri ut. Inte på väg men alltid beredd. Alltid en avläst situation, alltid beräknat, vinst eller förlust. Du har räknat på smärtan och hur den kommer hanteras. Resursfördelningen går numera på automatik, du klarar dig numera bättre ensam. Ingen idé att ens försöka spilla det i knäet på någon annan. Det känns inte ens än, ändå är du redan klar med förloppet. Du gråter inte ens än, det är det som gör ont. Att du inte ens har börjat på känslan innan den är över, innan du har räknat ut att ingen kommer kunna ta emot den.Städerna vändes mot varandra och möttes i en kyss. Den här versionen kallar vi för kryddor för ögonen. Dikten döljer en framkallning. Längtan gör hjärtat till ett tyg som sträcks ut, dras flera varv runt något det behöver täcka. Densiteten klarar inte uppgiften, spricker nästan, smärtar, behöver spara så mycket. Inuti.

 

Kommer in i tidsluckan precis där förstoringsglaset bränner ett urklipp i tidningen

Våra höstögon,

hur vi smeker luften mellan oss (kysser den)

Den instrumentala skottlossningen

Solvarma skrynkliga lakan

Det går ju om man fortsätter såhär ihärdigt. Kanske måste jag lyfta på precis alla stenar som hur benen såg ut för sex år sen. Som hur cigaretterna gör något med konditionen men ändå något annat också. Hur cykeln skulle få mig att komma igång. Att jag inte vet om jag skulle springa tio varv om jag vågade. Vad är en ursäkt för vad. Och vem är jag, varför hela tiden i ögon av någon annan. Varför hela tiden fråga vad någon annan behöver. Varför finns det ingen som är som jag? Lika avläsande? De flesta, känns ointressanta. Men så fort jag säger så känner jag att jag sviker bilden av att vi alla är samma. Inte bara samma värde utan del av samma sak. Dina berättelser är självcentrerade, allt som skulle kunna hända dig.

Jag skulle kunna sitta på ett café i en europeisk stad och ha bruna höststövlar på mig. Jag skulle kunna höra dragspelen i bakgrunden. Det skulle kunna vara sanning istället för dröm. Jag skulle kunna ha perfekt tjocka strumpbyxor på mig. Jag skulle kunna ha spetstrosor under. Jag skulle kunna vara nöjd med hur midjan markeras av klänningen. Jag skulle kunna ha en kofta med perfekt fall. Jag skulle kunna ha ett halsband jag köpt på en loppmarknad. Jag skulle kunna ha färgat håret bara lite höstigare. Det skulle vara mjukt. Dina fingrar skulle älska det. Du är inte där. Mina pennor är där, de som jag har lärt mig att skriva bäst med. Vad mer? En deltidstjänst som socialarbetare där jag gör mitt jobb precis så bra som jag kommer att lära mig. Men varför så många år framåt, varför inte närmre? För att jag inte orkar förstå att det är sex år sen jag skrev det där om Västerbron. Men gör något åt det då om det är så viktigt att gå över broar. Det är inte det, det är flexibiliteten. Men vad är det som du hindras att göra nu då? Det är att leva. Vad är att leva? Att träffa nya människor, att inte ljuga. Gör du det nu? Jag tackar nej till saker, ja. Men vill du göra de sakerna? Nej men jag tackar nej, det är en principsak att inte tacka nej av den anledningen. Men det är ju inte den anledningen om du inte vill. Men det kanske är därför jag inte vill, jag vet ju inte längre. Jag vet inte vilket undvikande som är vilket. Om jag vågade skulle jag. Men jag tycker ju inte om att vara ensam ändå? Alltså, jag blir uttråkad. Men jag tänker att jag hade haft någon att åka med, pengar att åka med, om jag inte hade varit så feg. Men jag har väl någon att åka med. Ja men jag hade haft ännu mer utvecklade människor. Klagar du på dina vänner? Nej men jag hade haft vänner med sånadär copywriter jobb och sånadär som inte är trasiga. VILL DU HA SÅNA? Nej, jag vill ha konstnärsvänner.  Men konstnärsvänner är väl fobiska om några? JA MEN DET SYNS INTE. Precis, alltså syns det inte på dig heller, alltså är det inte något som någon dömer dig utifrån. Jo, för jag är inte med när jag skulle kunna varit med. När då? Är det inte den gamla depressionen du skyller på? Veckla ut drömmarna. Kan det vara så materiellt som en vindsvåning? Det handlar nog bara om lugnet. Varför är det viktigt vad han har på sig, hur vi gör kaffe och hur skägget ser ut? Varför är det inte bara jag? Det kan också vara ett kollektiv. Det kan det. Jag har ju lärt mig att skapa mening utifrån värderingarna. När arbetsmålen kommer närmre förstår jag att jag måste ta tag i att kunna ta mig överallt.

Det gör liksom ont att du inte är här. Ena sekunden. Ovissheten kan vara det som gör ont. Varför vill jag inte att någon annan ska ta min plats? Om jag låter dig vara i mitt liv växer drömmarna då vill jag fråga vilken stad du vill bo i om några år. Först vill jag känna dig. Då låter jag ingen annan komma nära. ÄR DET VERKLIGEN SANT? Så länge jag inte tycker om mig själv slappnar jag inte av då vill de inte ha mig ändå. Du ställer inga frågor, empati är att ställa frågor inte få allt serverat. Är jag en hemsk människa vill jag att du ska vilja ha mig bara så att jag kan lämna dig? Varför är det starkare för mig fastän det ibland verkar som att du känner mer? Det finns inga kategorier men hur ska jag då kunna skaffa ett barn? Om jag inte vill bo med någon hur ska det då bli en familj? Vill jag inte bo med någon? Vill inte vara otrogen, bli bedragen. Vill inte heller att någon inte ska älska mig tillräckligt. Om jag älskar någon tillräckligt, vill jag väl inte ligga med någon annan, eller eller eller? Jag vet inte. Du minns saker som jag sagt och jag undrar vilka. Jag undrar vad som gör avtryck varför handlar det så mycket om dig? Det får väl göra det tills det går över. Men du är så bräcklig. Det skrämmer mig. Kan det vara bara det? Och att din framtid är oviss. Om du mådde bättre och jobbade, skulle jag vara kär i dig då? Är det så hemskt? Kanske. Frågetecken till mig själv. Kanske är det bra. Ibland vill jag säga att jag älskar dig. Är det en reflex bara för att jag vill säga det till nån? Vill jag säga det till nån? Jag blir ju kvävd säger jag ju. VARFÖR ÄR DET SÅ JÄVLA INSPIRERANDE ATT VARA ENSAM?

 

Jag är trött på att skriva och skylla på mamma och pappa. Men jag kom att tänka på hur han sa att jag inte var hel och hur jag gråter mycket i början när jag sover med någon och hur vi aldrig haft någon kontinuitet du och jag och hur hans ord kanske blivit min sanning. DET SKA JAG SLUTA MED.

Hon ser väldigt kort ut, går konstigt, propotionerna, kaffetermosen.
De ser ut att ha tråkigt, hästsvansen, ankelstrumporna.
Hon ser spännande ut, hörlurarna, halsduken, leendet.
Han ser ihålig ut, skallig, skjortan.
Han ser spännande ut, musklerna, nacken.
Han kanske är läkare, cyklar.
Han kan nog skriva, blicken.

Jag kanske visst vill bo med någon. Baka julkakor. Ha varsin skrivhörna. Och allt det här projicerar jag på dig.

 Antingen förlåter man eller inte, jag kan inte hålla på i det här mellanlandet. Men vad ska jag göra då? Du säger att du är så deprimerad att du tänker på att ta ditt liv och innerst inne tänker jag, jag då, jag då, hur hemskt är inte det? Att jag vill att du ska veta om när jag var där. För att du ändå har flexibiliteten i ditt liv. Du kan röra dig, du har föräldrar. Åh jag vill inte jämföra det här är nog det hemskaste jag någonsin har erkänt för mig själv. Har du någon annan att prata med? Jag vet inte det. Jag vet inte vad som händer om jag gränsar dig nu. Jag vet inte om jag tror att det här är mitt enda sätt att behålla dig. Så ojämnt som det är nu kan det inte vara, med mig som gråter och får ont i bröstet för att jag inte litar på dig och du som får ont i bröstet och gråter för att du är deprimerad och vågar visa det för mig. Jag har inte ens bestämt mig för hur jag ska ha dig i mitt liv och nu känner jag mig som en livboj. Man kan inte känna sig som något sådant kanske. Det är jag som gör en tolkning och ett val och aktiva handlingar som försätter mig i den här situationen. Vad säger mina värderingar? De säger ö m s e s i d i g h e t och det är det inte nu. De säger rak ärlig kommunikation. Men vad säger jag om att förlora dig? Varför tror jag ens att jag kommer förlora dig om jag sätter ner foten? Är det det här som är kärnan?

Jag gråter också ofta, är också ofta förtvivlad, men det finns inte plats i vår relation för mig att gå sönder. Det finns bara plats för en av oss att gå sönder. Du känner att du måste smyga för att inte göra fel. Så då smyger jag för att inte göra fel. Du har inte ork att prata om oss. Jag har inte ork att inte göra det.

Det här att jag vill vara stolt över att jag klarar skolan och att jag ändå skäms för att jag vill vara stolt.

Det här att det har gått en dag och jag säger att jag klarar det, hah.

Det här att livet är ett maratonlopp för mig varje dag för all ansträngning jag behöver göra, allt mitt undvikande. Hur ska jag förklara lidandet? Hur ska någon kunna känna empati med mig om jag inte berättar precis hur otroligt svårt det är?

Kvällen

 Det gör ont. Att det är så mycket som är fel med oss. Att jag skäms så mycket att jag inte vågar berätta om övergångsstället. Att du inte är den jag vill berätta det för. Jag litar inte på dig. Jag vill inte använda det emot dig, men varför ska jag då vara den du litar på? Det är orättvist.

Natt och frukost i aspudden. Ett annat vuxet barn och ändå blir jag avundsjuk. På de som kan gå promenader.

De säger att det är jag som gör vår relation magisk. Jag sa ifrån när jag behövde att du frågade mig hur jag mår och du sa bara att du förstår, du frågade ändå ingenting. Jag ringde, du svarade inte. Det är de faktan som finns. Du kan argumentera om hur det känns och hur det är men för mig så är vår relation ojämlik. Varför är jag beroende av att du ska ringa mig, varför kommer jag vara snäll? Varför kommer jag känna mig elak om jag är kort i tonen? Varför behöver jag vara kall, varför vill jag bråka? Varför är jag arg? Varför förväntar jag mig att du ska bry dig om mig? Du SÄGER det, men du har aldrig egentligen varit den där fina som jag vill hälsa på.
Jag har ju inte hälsat på dig.

Jag vill vara hemma hos dig och gå därifrån. Jag vill sätta mig på tåget och inte vända mig om. Jag vill lämna mig för du ger mig inte det jag behöver, du ser inte på mig så som jag behöver bli sedd på och du ger mig ingenting. Jag vill kan inte ha dig i mitt liv. Jag får inte ut något av det. Du ger mig ingenting, du lär mig ingenting. Det som är vi, finns inte. Du kan inte känna någonting, det är

Precis som då
Du kommer säga det
Att ingenting känns
Att jag ändå är långt borta

 

Jag behöver att det är tyst runtomkring för att kunna tänka. Jag behöver veta var jag är på väg.

 

Att säga hejdå kan vara rätt.

 

Gestaltterapin och upprepningstvånget. Empatin och hur jag tar in allt och allt kan bli ett ickeställningstagande, en ickefråga.
Allt kan vara ett avvisande – ett ickeintresse.

 

Du vill vara ifred men du vill inte vara ensam du vill att någon ska hålla dig i handen hela vägen tills du hittat dig själv.

Och jag åkte till landet 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s