hur de vill åt mig brukade jag säga
de vill ju inte ens åt mig det är inte det
det är bara ännu ett bevis på att världen inte är magisk
att de fastnar i sina bostadsrätter och köksrenoveringar
att det inte kittlas, att jag inte vågar stanna kvar med blicken
att jag inte längre går på reflexen utan censuren
det finns ju såklart de som får mig att skratta
men varför får de andra plats i mitt liv
varför låter jag mig bli runtkastad
varför kräver jag inte den kärleken jag är värd
för kärlek är ingenting man kräver
det intellektuella får jag
bollandet får jag
en speciell plats får jag
men jag får inte vara personen
den som man äter frukost med
men det är ju samtidigt det jag inte vill
eller vill jag är jag bara så rädd att jag inte kan se det framför mig
är otryggheten och barndomen det som gör mig rädd? jag är rädd att de ska se den
men den är ju jag vem vore jag annars
det är den som får mig att hålla mig borta
det är den som får mig att vilja
det är den som får mig att tro att ingen vill
det är den jag vill att de ska upptäcka
det är den jag vill att de aldrig ska se
det går inte ihop
varför umgås man med folk man bara pratar jobb med?
det är för många
de vet min kropp de ser min lust men jag vill
att någon ska se mig för mig
det där att satsa för att vinna
att jag alltid fick höra hur modig jag var i mina relationer
det stämmer inte längre
hur värderar du sorg? jag drar den ur andra och in i mig själv
bokstavligen in i mig själv, när den sipprar ut håller jag andan
kanske bara ta ansvar, sluta klaga, våga känna, sluta skämmas

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s