”Hand i hand fast vi inte får varann”

Jag kan inte bli lämnad av någon som inte är min

Det är praktiskt att gråta över nuet istället för dåtiden

Det är ändå inte du som kommer dricka morgonkaffet med mig

Det är ändå inte han som kommer gå längs stranden med en bok i handen bredvid mig

Och precis som med alla andra, det är inte vi som kommer titta framåt tillsammans

 

Bilden av att den som accepterar mig har för låga krav

Och den som väl gör det springer jag ifrån
förutom om han verkligen inte på något sätt kan utgöra ett hot

det vill säga kanske finnas kvar
När det är med säkerhet att du inte kommer finnas kvar släpper jag ut allt

och blir bemött med en vänd rygg

och så upprepas det

om

och om igen

Att leva sig in i känslan av att jag inte är tillräcklig att stanna hos.

 

”Jag ser dig ibland, får inte gå fram
och hålla din hand
Det kommer gå bra, jag vänjer mig snart”