Jag säger att det växer sig starkare när det stängs in, att det måste ut för att ta slut. Jag vet inte vad som stämmer, det kanske går att prata sönder, det kanske går att tiga ihjäl.
Jag säger att det som gör ondast är att reducera min personlighet. Du säger att jag inte behöver, men du är tacksam. Du är tacksam. Och jag är snäll.

Nu måste jag börja skriva om allt annat.
I den förra bloggen fanns drömmarna. Det handlade om lägenheten, utbildningen och skrivandet. Jag har formulerat drömmar om rädslorna också. Och jag rör mig framåt nästan jämt. Det jag gör för lite av är mötena. Men det praktiska är varje dag, hur många blanketter och myndigheter och byråkratisamtal. Åt min familj, åt mina vänner och mig själv. Tänk om någon skulle läsa mig från början till slut och se allt. Varför ger det mig ett erkännande om de visste nivån? Han älskade mig men jag var alldeles för trasig. Han älskade mig men jag kunde inte ta emot kärlek. Jag kan skriva ett 40tal kärleksbrev och rita alla vägar som jag gått vilse på. Någon gång vågar jag låta någon komma in. Då ska vi ha en katt och jag ska viska alla utflykter jag vill åka på. Alla pjäser vi ska se och allt vi ska hålla handen till när vi skrattar och gråter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s