Äcklas av hur övningen tog mig in i ett minne som inte finns. Han stirrar inte in i kameran men han stirrar på något. Han ser förbannad ut, är det tillgjort? Har han tagit bilden själv, han tar väl inte selfies? Han har en tydlig snusläpp. Han ser inte ut som någon som har en dotter, han ser mer ut som någon som går ut och slåss på fotbollsmatcher. Det kan väl iochförsig pappor också göra. Det är något med den bilden som gör mig förälskad i honom. Jag har bett honom flera gånger att ta bort bilden ur mitt synfält. Han är så mycket han på just den bilden. Vem bestämmer det egentligen? Det är jag som ser något i hans sammanbitna blick. Eller är det käken? Är käken något som ackompanjerar blicken? Detaljerna då, vad är det bakom? Vad har han för jacka på sig? Varför minns jag inte substantiven varför ligger substansen i blicken hur kan det vara som att han talar till mig varje gång jag ser bilden? Jag har sett bilden hur många gånger som helst ändå vet jag inte allt.

Han tänker något. Jag ser verkligen gammal ut vad är det här för rynkor jag har inte sett dem förut just det jag måste komma ihåg att plocka ner matsäck hon ska ju ha det på dagis imorgon det är min tur nu jag hoppas att det går bra på matchen ikväll fyfan om det inte gör det vad viktigt det känns nuförtiden det är som att fotbollen är min ventil och om jag tar den här bilden nu fan vad arg jag ser ut men jag är ju arg det här är ju den enda känslan jag har och om jag visar bilden sen så kommer hon tycka att jag åtminstone inte ser medelålders ut jag har ju ändå en halsduk det är ju snarare tonårsbeteende än nåt annat undra om hon tycker jag är snygg eller om hon bara dras till mig för att hon får bekräftelse fan jag får inte tänka på det här det kanske syns på mig jävlar vilken hög panna jag får när jag har håret såhär det här vaxet luktar faktiskt väldigt gott det är lite som den där parfymen den får mig alltid att hitta till min lust åh gud vad det kändes att prata med henne igår och alla bilder sitter kvar i första lagret på min hud och näthinna fan vad jag vill ha henne här jag kan inte hjälpa det och mitt enda sätt att ventilera är att bli arg och skrika det är nästan samma funktion det är nånting som ska ut

Han lägger alltid samma böcker där. För att nattduksbordet ska se likadant ut var han än är. Han har börjat sova på kontoret ibland. När han sover på soffan händer det ibland att han smyger in för att hämta sina kära böcker. Tanken har slagit honom att köpa fler exemplar men det är lite som med gosedjur det är slitningen som är charmen. Det vanliga nattduksbordet delar han med henne. Det har börjat kännas för privat att lägga telefonen där så han lägger den under kudden. Han tar av sig vigselringen och drömmer ifred. Han vaknar, tittar på det vita nattduksbordet, kontrollerar sida 23, somnar om.

Och sen är det en annan dag säger läraren att jag ska skriva om en annan dag

och fastän flera veckor gått utan någon längre tanke

jag har inte stannat upp vid honom alls

så hon frågar mig vad jag skulle skrivit på vykortet
Jag vet att jag inte får men jag var tvungen och ärligt talat är det ditt problem
Ser du hur vackert det är här? Ser du gatorna, känner du doften?
Vi hade inte alls bråkat, vi hade älskat
Vi hade älskat det och med varandra
Varje måltid en explosion
Varje dag en utflykt
Varje samtalsämne ett tempo
Ingen brådska
Bara röra vid varandra
Och vi skulle ha tid
Och vi skulle lära oss varandra
Kom hit med mig

Han sitter på ett litet berg vid träden. Det är egentligen inte ett berg. Men det är precis bakom en grusplan. Han ser ut över grusplanen. Han tycker om ljuset där på eftermiddagen, speciellt på hösten. Det är isigt fastän det är varmt, det är som luften är kolsyrad.

och ett fiktivt datum i oktober möts de två varför skapar hon filmer i mitt huvud men okej jag får väl skriva ut det så att det tar slut

Tack. Tack för att du kom. Jag var faktiskt inte helt säker på att du skulle komma. Det känns lite dumt egentligen att jag valde en plats där jag är trygg men jag vill att du ska förstå min hemmaplan. Det var där borta det hände. Sen den dagen har jag burit på en ilska som jag inte vågar röra vid. Det är inte för att skylla ifrån mig men jag kan härleda nästan allting i mitt liv till den dagen. Det förklarar inte varför jag har gjort dig illa, men jag vill berätta varför det är så svårt för mig att komma åt mina känslor. Jag borde tagit mer ansvar. Jag borde stoppat i tid. Jag borde inte lovat dig allt jag inte kunde hålla men jag hade liksom fastnat i dig. Det gick inte att stoppa. Fan jag hör ju hur det låter, fan förlåt mig. Eller förlåt mig inte, be mig dra åt helvete. Ge mig det straff jag förtjänar. Nej, vad behöver du? Får jag mitt straff blir det egoistiskt igen för det är min skuld som behöver botas. Förlåt mig. Jag vet inte vad jag får säga men jag måste väl våga om det här är sista gången jag ser dig. Jag menade aldrig aldrig att såra dig. Jag vill dig bara bara väl och jag önskar att jag kunde göra något för dig. Du är en så fantastisk person och jag vill bara att du ska få det du behöver. Ska jag lämna dig ifred? Vill du vara min vän? Vad spelar det för roll när gjort är gjort och du alltid hinner före med insikterna? Vad kommer jag någonsin kunna göra som jämnar ut det? Jag vill ta ansvar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

sen säger de fem minuter och jag skriver och river sönder det

skriver om något meningslöst istället

Det finns egentligen ingen mening med att försöka förklara vad som har hänt. Det är ju faktiskt ingen som egentligen vet om det faktiskt har hänt något. Det var längesen också, det vet vi ju nu. Att lönnarna har gömt sig i garderoberna för att inte frysa, att snön knackar hetsigt på dörren. Det är en annan luft vi andas nu och glöm inte hjälmen. Det är ständigt pågående ständigt på väg hur ska vi kunna stanna upp och stoppa det som är i rullning? Ett varv till bara ett varv till, du får rabatt.
Men om jag inte vill, om det är nog nu, om jag vill prova något nytt? Vad ska jag göra då?
Lika tydligt planerat som veckomatsedlar är samtalen och det lämnas inga spår. Hur hur hur hur ska det kunna spela någon roll? Jag kan lika gärna säga mumintrollet och det låter likadant.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s