Tungor mumlar ibland hjärtans sorl utan lov

Mörkret öppnar sig långsamt, sprickan klipper himlen och släpper igenom försvarsborgen vid Mälaren. Fågelsvärmen ovan henne är ett samlat skrik. Cirkulerande formationer, som vaktande. Borgen springer upp ur marken genom blåsvart luft. Daggen håller sig, lägger sig väldigt kontrollerat mot träden.
Stillsamheten innesluter henne; hon omsluter skogen eller om skogen omsluter henne. Hon med svarta väggar invändigt och någonstans ett mycket litet hål. Bara där och utnyttjar akustiken.
Tystnaden öppnar sig långsamt. Släpper in strålningen som avges från hennes kropp. Grenar bryts varje gång hon känner efter. Hon håller andetagen tätt intill sig och räknar dem varje kväll innan hon kryper in igen.
Kuvad, ligger hon i fosterställning på ett betonggolv och det mörka håret sveper sig runt bedrövelsen som är hennes kropp. För att inte riskera att upptäckas använder hon mörkret ovanför. För att lura rovdjuren som vakar över henne imiterar hon deras ljus. Hon behöver mantel att skydda sig med. Utanför har förgiftat henne och hon är rädd att besmitta annat med det hon har, som är gränslandet mellan levande och död. Det får inte föröka sig. Får inte infektera en riktig. Hon måste isolera det, för att det inte ska sprida sig. Risken är att cellen faller sönder, där gömmer sig giftet, i små fragment av koden. Hennes egen form riskerar styckas upp utan att hon har kontroll över vad som packas in.
Reser sig upp genom att vakna från knäna. Vecklar ut kroppen, vertikalt. Bakom järndörren syns en glimt. En glimt av eld för henne att förgås eller förgöras i. Inga kedjor ens men ett ljus att trasslas ut i.
Där han är tavlans ramar är hon färgen. Där med pannan mot bröstkorgen hans andas hon in, smakar hans luftrum älskande. Stryker sig mot barken av halsen, vågar sig till glitter.
Och glimten drabbar hjärtkammarens ytterkanter, värmer kinden, blir en stjärnsmäll i maggropen. Vibrationerna mellan är ljudpulsen, ett eko som alltid studsar tillbaks ut i kroppen. Avståndet mellan källan och målet är alltid lika långt som till och från punkten där ekot bildades. Hon utnyttjar temperaturen för att lyssna efter om ekot kommer från ett föremål, allting är föremål, som rör sig mot eller bort från henne. Allt kan vara på väg bort från henne.
Att stryka sig som en sparvunge mot en annans bröst är en mänsklig benägenhet för att åstadkomma en uppvärmning. Kuttrandets hastighet överförs till luften, för att värma upp iskärnorna inuti. Värmen som smälter sig genom hennes kropp är samma värme som när vattnet förflyttades över jordklotet och strömmar bildades. Samma tidvattens kraft, de djupa vattenlagren har utnyttjat i flera århundraden.
Och nu spricker hon i någons knä. Tystnaden blöder igenom. Ögonen är en upprepning av ursäkter, en plats att bekänna synd. Skammen svetsas ur henne som upphettade metaller.
När han hör henne förökar sig sjöstjärnor genom att dela sig på mitten. Tillsammans hittar de armar som fattas, regenererar och låter två nya bildas.
Hennes konturlinjer vaktas med militära metoder. Precis som stämmornas placering; ingenting får klinga eller noteras lägre än basen. Hon är rädd för när man trycker på en tangent i henne rör sig 30 olika delar. Som galla, och när det inte finns fler tårar kommer de riktiga sorgerna och nu kommer de som minor som kan utlösas av tryckpåverkan; magnetisk eller akustisk. Hon sjunger sorgen nu.
Han utnyttjar skarvar som uppstår mellan hennes huvudklang och bröstklang. Visar henne basarnas lägre register, pressar upp rösterna.
Att dansa livet flytande. Låter ljudvågor vara markeffekten, färdas i luften.
Visar henne klarheten. Dirigerar hennes ögon, utnyttjar ögons stereoseende.
Visar henne kontrollerad turbulens och hon förlorar lyftkraft. Han är attacken av luftströmning mot hennes ovansida flygplansvinge. Anfallsvinkeln överstiger gränsen. Nu utnyttjar de uppåtvindarna som bildas på vågorna, glidflyger glatt på vågen. Var är sargen, motljusskyddet?
Han låter en sträng bytas ut mot en annan, tränger sig in i en av hennes sekvenser. Nu innehåller de bitar av varandras kod. Ingenting i deras DNA får föras vidare. Men släpper man igenom ljus, forslas koden för jaget, från kreatur till kreatur. Man kan se delar av koden i mikroskopiska strukturer om man tittar noggrant.

Marionett är hon för hans händer. Motståndet ökar vid låg fart och hennes rastlöshet när han stryker luggen ur hennes ansikte, därför måste motoreffekten anpassas, piloten sakta föra fram manöverspaken så att anfallsvinkeln kan minskas och gråten kan släpps fram. Det skapas ett svart hål för informationen att försvinna permanent genom, där värme kan lyftas, där den kan värma upp annat. Det finns ingen verklig maskin som är så effektiv.
Den främmande genetiska information som kommer in, är plötsligt bara ett relativt harmlöst stadium, där den inte dödar, bara styr tillståndet. Det brukar försämras i hög temperatur men han härmar signalerna i hennes kropp, hindrar nerverna från att förlama musklerna. Visar henne hur blodflödet stoppas. Stoppar ärrbildningen men låter blodet koagulera. Förser henne med kikare och teleskop, för att hjälpa henne att rikta prismat rätt, för att bibehålla strålarnas parallellitet och hindra hindra hindra henne från det förgörande draget.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s