mamma

ELEGI TILL EN MOR

Du står på balkongen på sjätte våningen
vinden biter dig i ansiktet
och du tittar ut över Kungsholms strand.
du ser joggare och andra mammor
en värld där du drömmer om att gå rakryggad,
inte ljuga inte ramla runt

Mamma det gör ont att se den vilsna blick
som är din under paraplyet
där du går ut genom rättegångssalen
hand i hand med samma man
som just gjort dig till offer

Jag har gömt mig i skogen
här skvalpar hösten mot vattenytan
och ett milslångt ravinsystem går genom min kropp
varje gång en minnesresa
tar med mig faller jag femtio meter ner

Mamma
jag står i korsningen nu
i en smältande glaciär med oanvända tonårsgener
det är för sent för ett utlopp

Varför kan jag inte få dig att berätta?
Varför är du mina kroppsdelar?
Varför är allt som finns kvar en flaskhals att trä smycken runt?
Mamma
när blev det mitt uppdrag att få dig att förstå att vitt betyder nykterhet?

Jag vill att du ska få andas utan spända axlar
men du spottar eldklot i min mun,
och det bränner i min hals

jag kommer inte ur ditt grepp

Mamma
du drömmer, det märks på hur dina händer krampar

jag tänkte lämna dig
men du grep tag i mitt hjärta
och jag vakar fortfarande över dig som en atlasfågel

så jag får tvinga mina paralyserade ben
att gå mot dig
rättar min hållning efter din,
och härma ditt sätt
för att få dig att öppna dig
varje gång, hoppet –
den här gången
kanske du kommer tillbaks

vingarna glider ur mitt ryggrad när jag fumlar efter räddning

Jag har ingen verklighet kvar

mamma det är som en arvssynd
det spelar ingen roll
vilka krafter du motarbetar
det spelar ingen roll
vi kommer ses igen

jag fyller mina kinder med tystnad
men det står skrivet i högtalarna
Du lovade

mamma

i mina drömmar står jag mitt i körfältet
där låter jag dig gå sönder ifred
hör sen ilningarna längs med ryggraden

Det här är en klagan, en sorg
för ett hem som aldrig fanns
och jag ser henne

och det måste finnas en generation
som inte fläckas av det här havet

bilderna blir till en bädd
ett mekaniskt uppslammade
av sandartiklar som avlagrar sig
sticker upp till ytan

det som syns är en
översvämning
som driver mig genom landskapet
släpar mig genom gravitationen
från högt till lågt

isavlagringarna inuti
mynnar till slut
ut i havet

mamma jag låter kylan sköter resten
jag ser skulden i dina akvarellögon
och jag känner din svindel
som jag sväljer
för att bilda skyddsnät
för dina svek
för dina hemligheter

mamma
jag använder min kropp som vapen istället för att skyla den

ja, vad skulle pappa säga?

vad är mina smärtor att göra tavlor av
ni har ändå inga ögon kvar

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s