ibland gör formen orden, ibland måste de vara här, ibland minns de vilka vägar de vandrade ut härifrån

vissa dagar måste det vara min tur också eller hur? tid för explosionsartade snörningar runt orden som sätter en hel värld i gungning
hårt åstramade kuvade ansikten och korrekheten det sammanbitna
skyller det på att det är för orättvisan, för att någon hävdade sig, för att någon sårade den jag älskar
för att värderingarna var omänskliga, ”nej jag blir aldrig arg”

precis sådär så att du tände igång glöden i mig
aldrig stilla
bara vi och glöden
herregud hur beskriver jag oss nu när jag tittar tillbaks i backspegeln
kan jag ens göra det rättvisa?
vår värld är komplex.
den brinner samtidigt som den kväver,
och det rinner vatten genom den samtidigt som vi är törstiga,
och vi dras till varandra fastän vi måste bort.
vi går framåt fast vi vill stanna tiden.
jag säger det i nutid i hopp om att det kunde bli så igen.
kan man döda en känsla? kan man tjata ut orden? kan man gömma sig eller något så mycket att man själv inte ser det längre? hur stor är din värld utan mig, krymper den eller expanderar den? varför sätter sig inte kunskapen i mina vener så att jag kan översätta oss till experiment? det är ju allt vi är. och vad finns för genrer utan tilltal och vems är ögonen som ändå aldrig ser. jag minns hur du såg.
kanske minns jag egentligen mest hur jag såg och hur det reflekterades i dig. kanske var det jag som var magisk och du som bara återgav skenet. det är sorgligt om det är så. sorgligt om jag bara kan alltså det är flödet som bestämmer inte jag det är nästan associationsrikare än ordförrådet. det skulle gå att skriva precis hela vägen till klockan jag vet inte men då skulle jag också nudda alla världens teman och bara nudda. inga röda trådar. röda trådar kräver ny påfyllning varje minut och tydligt förarbete. nostalgiskt flöde är väl där jag oftast är.
men vad kommer hända med mig om jag aldrig hittar riktningen? var slutar jag om rädslorna inte slutar? vem omsluter mig om jag stöter alla ifrån mig? var hamnar alla känslor jag drar ur er? vad kommer hända om några minuter som jag inte är säker på? varför läser jag in min egen oro i andras? är ord bara ord och spelar det roll om det blir något av dem? finns det slaggprodukter överallt? kan jag komma någonvart om jag bara kräks? om jag kräks tills det inte snurrar av ord? ligger det fler ord bakom orden? gömmer sig sanningen någonstans? är det en inbillning jag behöver för att överleva, att jag någon gång ska nå konkretionen? är det precis som för de stora, att orden inte tar slut? pendlandet mellan hybrisen och självföraktet, ligger det ett genidrag där någonstans? skulle du ligga med mig igen om du fick chansen? skulle du tacka nej av respekt för mig? vad betyder att tacka nej? vad är ett erbjudande? formulerar du också din oro som frågor?
skrämmer det dig att jag vet mer om inre landskap och du så mycket mer om yttre? tänker du ens på det? vill jag ens veta av dig när jag förstår att du inte tänker på det? spelar det egentligen någon roll? det finns rädslor, det finns rastlöshet och det finns att bara vara uttråkad. försök att inte mäta med panikens måttstockar.
egentligen är jag tacksam. tacksam för hur ni berört mig. tacksam för att jag har fått betyda. tacksam för att ni valde mig och tiden. tacksam för att jag fick röra om. att jag fick förändra och bli förändrad. att vi fick spela roll. för jag vet att ni gjorde det. och det behöver aldrig bara handla om männen. jag är tacksam för kvinnorna också. jag är glad att vi sitter i en cirkel och lyfter varandra. jag är glad att vi hejar på varandra och att vi inte släpper taget. jag är tacksam för luften, för träden, för vattnet och för timmarna. för sömnen, för chansen att få vila från planerandet. för skyddsnätet, hur grovmaskigt det än är. jag är glad för att vi kan skratta tillsammans. för att vi kan berätta saker för varandra. för att vi kan känna igen oss i varandra. för att vi kan förklara varandra bättre än oss själva. för att vi ber varandra om stöd. för att vi håller i och om varandra. för att vi kommer finnas kvar. för att vi bejakar varandras lust och kreativa flöde. för att vi fyller tiden med varandra. för att vi tankar trygghet och laddar batterierna. för att vi ber om råd. för att vi lär oss. för att vi sammanblandar och tar isär. vi lägger pusslet tillsammans. för att vi ser på stjärnorna. för att vi pratar tills det blöder i öronen på dom. för att vi demonstrerar. för att vi konverserar. för alla varv som gör oss säkrare. på känslan och tanken. för att åsikterna kan ändras. för våra rättigheter. jag är tacksam för kunskapen som gör att jag kan utvecklas. jag är tacksam för alla dagar jag kommer att läsa visdomsord. jag är tacksam i förväg för alla böcker och filmer som kommer att förändra mitt liv. jag är tacksam för allt som berört mig. frostigt gräs som glittrar på natten och hur jag inte räds att skriva om månen längre. att våga ta i klyschorna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s