OKTOBER

När vi sitter uppe och pratar om tatueringar berättar du det du inte ens visste om innan du sa det högt och jag börjar nynna låten som gav dig tanken. Vi skrattar åt att du var för ung för att se filmerna på bio.

 

Det är såhär jag lär känna människor när jag inte behöver lyssna till sekundvisaren. Det är så det går när jag inte behöver berätta om alla hinder. Jag tror jag kan, tänk om jag kan.
Du ska göra det fint i ditt rum och jag vill hjälpa till och jag säger häftmassa fast det heter kludd för det förstår jag väl att du fattar inte annars.
Dina vänner och din mamma och din bästa vän och du nämner dem så ofta, vilka nämner jag? Mina vänner ser vuxna ut tycker du och vi pratar om vilka man vill ha där om man hamnar i en bilolycka. Nej inte mamma inte först, det är bättre att jag får vakna till lite.
Dagen efter säger du att du legat vaken och tänkt på vad du sagt till mig.

Vi står vid staketet vid bryggan och tittar ut mot solnedgången, typisk för tidig kväll och tidig höst. Jag förklarar att närvaro är viktigt för mig och du kallar mig flumtant. Ibland drar du tag i mig liksom drar mig till dig och i samma stund som jag känner här kan jag vila vill jag bryta mig loss. Jag börjar lita på dig och det skrämmer mig.

Jag har aldrig snusat och inte du heller.

 

Jag säger att du är i position att säga det men att du faktiskt inte kan veta hur det är att vara kvinna i beroendeposition. Du säger att det är viktigt att jag utmanar dig, att jag ifrågasätter dig. Jag tänker på det där jag skrev en gång på en dating-site, att jag inte vill vara någons syo-konsulent.
Du ska förklara något om stereotyper och säger att det är det dumma i våra hjärnan som får oss att tänka hund när vi ser en pudel och jag säger ja utom om man har en adhd-hjärna då tänker man pudel päls trådar tröja mjukt kramas. Det är inte bara att rycka upp sig, vi har olika förutsättningar, inte minst biologiskt och socialt, olika sårbarhet och vi pratar om självkänsla. Du säger att det är bra att jag säger det till dig, så att du inte använder de fraser du brukar ge dig själv.

Jag vill inte behöva någon säger jag och du säger att man kan inte leva så, man är människa man behöver.
Men vet du snart vill jag inte det av rädsla för allt som kommer ut då. Jag har fortfarande inte lärt mig att berätta utan att det antingen låter inövat eller som att jag inte vill prata om det. Jag kommer berätta mer än bara korthuggna meningar och låtsasversioner när du frågar. Jag vågar säga när du frågar för jag vet att du kommer göra det. Men vad ska jag göra med sorgen som kommer ur det trygga? Sorgen över det förlorade och sorgen i det tillåtna, allt som aldrig blivit hållit? Jag gör allt för att utstråla att jag kan själv, att jag gör mitt bästa och jag är så rädd att vara tung, att vara en börda. Rädd att skrämma bort, så rädd att jag börjar stöta bort med flit. Så att jag kan säga att jag gjorde det själv. Berättar allt jag vet är svårt att ta emot, utan självreglerande frågar ut, för att kunna döma ut.

Och du vill inte kalla mig lilla vän om jag inte vill men jag vill det är precis det jag vill och du känner dig ung och jag känner mig gammal men jag behöver det tvärtom
Det finns en mjukhet i din tillvaro som jag inte vill göra sträv.Det finns ett ljus som jag är rädd att överskugga. Det finns en nyhet inför världen en blick som är obefläckad
Det finns ett sätt att inte varit där än. En väntan. Jag vill inte spoila livet. Jag vill inte snabbspola upptäckterna.

Om hjärnan får bestämma går det precis såhär långsamt i flera månader till och jag lär mig att andas i mellanrummen. Jag rusar inte in i det och jag rusar inte ut ur det. Jag skriker inte, jag går inte sönder, jag projicerar inte och jag agerar inte ut alla trauman på vår scen. Jag dekorerar den med renhet och går långsamt förbi varje stund.
Meningen börjar med ett skratt. Det går inte riktigt att höra vilket skratt det är, men gruset vi går på träder fram för att jag ska slippa vara närvarande.
När du följer mig till dörren är det något förbjudet för det är så givet och så självklart att om man kramas en gång två gånger till när man sagt hejdå så är det något som inte sägs. Och när det är något som inte sägs blir luften tjockare och halsen klarar inte riktigt av det. Absolut ingen kyss men det är en kyss bort från en kyss.
Innanför dörren är första gången jag ser mig själv utifrån. Jag lutar mig mot den och det känns verkligen precis som i en film. Jag börjar upprepa meningar för mig själv och alla är släkt med förnekelse. Om hjärtat vinner eller förlorar kriget börjar jag behöva dig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s