SEPTEMBER

Jag märker det inte först. Inte förrän det är fest och du vågar röra vid mig på det sättet. Inte förrän min beröring är att hålla dig kvar. När vi återkommer till att rummets startläge betyder att landa hos varandra. De har placerat ut sängar i trädgården och någonstans ungefär när jag lägger mig över dig för att säga godnatt. Någonstans vid att hålla kvar lite för länge.

Du är allt jag aldrig tittar åt; ung, dreads, bredaxlad, lättsam och till synes omystisk. Jag såg dig inte först. Och när jag väl såg dig tänkte jag ungefär trevlig men kanske finns det inget mer där. Jag vet inte när det hände men jag såg en väg in i dig, något att vidga. Det som sedan hände med min nyfikenhet har aldrig hänt förut. Jag kontrollerade den. Jag stannade kvar i att bara betrakta och låta mig betraktas. Kvar i att vara och inte prata om att prata. Inte mäta och förutse, inte kalkylera risker. Det dröjde inte länge innan jag började med mina ovanor igen, men du får mig att stanna upp.

Andra gången jag märker det är det i mitt eget huvud. På avstånd är det som jag ser dig komma hem och hör mig själv tänka att vadå, är vi såna som säger godnatt? Tanken skrämmer mig och jag märker det på det där sättet du vet, som när man ser någon sticka ut ur en folkmassa. Det kan såklart betyda vad som helst. Det kan betyda att det är någon man gömmer sig för, men på något sätt är registrerandet av närvaron viktig.
Hinner inte ens röka färdigt min cigarett innan du är framme och tittar på mig med det ansiktsuttryck som du får, som gör att jag märker att du är så mycket yngre än jag. Det är nu du behöver en kram och det är nu jag ändå känner att vi är jämbördiga. Du avskyr när människor misstror dig fastän du själv är misstänksam och knappt litar på någon.
När jag kramar dig känner jag samhörigheten stråla ut genom min kropp och utan att tänka på det, som på ren reflex, tar jag dina händer och sätter dem på mina höfter.
Åka bort över helgen, säger jag och du förklarar att jag faktiskt inte får det, att du faktiskt ska steka pannkakor till mig och att det är jag som gör dina kvällar. Du har sagt att jag kommer göra din vinter också men det kan jag inte riktigt ta in än, du pratar ju om skidor som något fantastiskt och jag vet knappt vad en pjäxa är.

För att jag ska komma och sätta mig bredvid dig, där du halvligger i soffan, sträcker du ut armarna och ropar dit mig med dem. Jag minns inga samtal förrän alla har lämnat rummet och det känns som att vi klär av oss, inte kläderna, utan ansträngningen. Som att vi äntligen har samtal här som kanske för en människa framåt. Det skulle varken finnas rasism eller krig om folk bara reflekterade lite mer och hade lite mer självdistans säger du. Jag väljer att tänka på mig själv som en viktig soldat. Ett verktyg är ingenting jag vill vara och det viktiga för mig är ömsesidigheten. Att vi är så olika, kanske har så lite gemensamt, kan vara det som för oss samman. Vi kan leka med att vi är viktiga för världsfreden.
Pusslet lägger jag i tystnad och allt för att inte konvertera vår tillvaro till en intervjusituation. En av alla gånger vi kommer in på temat ilska försöker du ta död på bålgetingen och du säger att du inte blir arg. Samtidigt att du blir det. Samtidigt att det var längesen. Det var längesen du grät och det är svårt att göra dig arg och du är misstänksam men du känner dig naiv.
Vi har hittat varandra långsamt och jag imponeras av att jag inte har frågat ut dig än. Du säger att jag berättar när jag är redo och jag säger att nej jag berättar när jag får frågor men snälla ställ inga frågor än. Det är första gången för mig och jag tycker om det. Det är första gången jag inte börjar i det svåra och dubbelkollar kontrollerar och föregår. Det är första gången det lättsamma är befriande och inte skrämmande.
Du säger att du studerar människors sätt att göra med kroppen och ögonen och jag undrar fast säger såklart inte att jag undrar vilka rörelser du har hittat i mig. Jag fantiserar om ifall du kommer använda något av mina särdrag på scenen och om jag isåfall skulle märka det.

Efter middagen sitter vi kvar och till slut är det bara vi där, det är ett mörkgult solljus in genom matsalen och jag märker hur din hand söker sig till min över bordet. Vi knyter ihop dagen och det finns ett manifesterande i att våga röra varandra vad de än säger.
Jag försöker förklara det för dig en kväll när vi promenerar längs vattnet du pratar om att du längtar efter att åka kanot. Jag förklarar hur det känns i mig när de pratar om att åka bil och speciellt hur det kändes att åka bil när man var barn och jag försöker verkligen förklara att jag förmodligen kan räkna på mina fingrar hur många bilfärder jag hade gjort innan femton års ålder.
Utsiktsplatsen ser ut som en plats någon har valt att skriva sitt avskedsbrev på säger du och jag säger att snarare tvärtom, det är här man hittar livet. Ovanför mitt huvud placerar du din haka och det är som en kram utan armar och den känns naturlig fastän vi står sådär lite för nära. När händerna är lite för kalla frågar du mig om jag redan ska gå.
Du stryker luggen ur mitt ansikte men svindlar med blicken när jag försöker kroka fast min i den.

Kan du lova mig att och sen tar jag tillbaks det jag frågar om det skulle kunna vara möjligt för dig att stoppa mig när jag börjar dra mig tillbaks. Varför i helvete skulle jag dra mig tillbaks, undrar du och jag säger inte så mycket för hur förklarar man att om jag börjar kommer allt? Att det är som att dra proppen ur ett badkar; det bara rinner.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s