Som solen ångar kom röken som damm ur hennes mun. Han beundrade hennes läpplinjer, amorbågens kurva för honom att gå förlorad i. Han ville inte bara stanna kvar, han ville vara så som han skulle vara för att hon skulle stanna kvar.
Området under hennes ögon, hennes otroliga ordförråd, drivkraften, ljudet av hennes skratt, men framförallt hennes smak. Hon var resten av paletten. Han vågade inte tro på att han var hennes. Det var han förresten inte heller, om man frågade henne, han var sin egen. Men han ville vara hennes.
Direkt och utan några omvägar. Hon hade varit misstänksamt medgörlig. Oroväckande nog hävdade hon ständigt motsatsen, och han ängslade sig därför över hennes bevekelsegrund. Som täckmantel för fortsatt förbindelse använde hon konsten. Hon menade att de befruktade varandras konstnärsskap och framhöll särskilt hur han fick henne att gå upp och äta frukost på morgonen.
Hon i sin tur, fick honom att känna efter, och samtidigt, att aldrig stanna upp, mer än för den obligatoriska medvetna närvaron förstås. Alltid i rörelse. Hela hon var en rörelse.
Det hade tagit honom mycket att få henne att stå kvar. Och det hade börjat med tystnad. Han hade trott att tystnaden skulle få det att läcka ur henne och det hade inte dröjt länge förrän han insåg att han gjort sig själv en otjänst. Tystnaden var en munkavel. Ingenting kom ur hennes mun förrän hon var säker på att hon hade vapen tillräckliga att slå ned eventuella anfall.
***
Deras första kyss hade bara uppstått. Länge hade hon tänkt att hon ville regissera den. Hon tänkte på hur hon smakade, hur hennes hår föll och om hon andades för häftigt. Kyssen hade kommit ur ögonen. De hade sett på varandra och stått tillräckligt nära och det var som att säga hej till varandra, i kroppen bodde ett minne av att axlarnas riktning bara kunde leda till ett visst utfall.
***
Det tog tre månader innan hon kom hem till honom första gången. I början lät han henne bestämma allt. Inte så mycket allt att hon kände att han inte hade någon initiativförmåga, men tillräckligt för att få henne känna sig trygg. Ibland föreslog han själv det han trodde att hon behövde.
***
Att han hade lyckats få henne att gå med på att flytta ihop var ett rent mirakel. Det fanns en historia av flyktbenägenhet och det påminde honom om hur de hade träffats.
***
Med anledning av den färska flytten, sov de tillsammans i en trång soffa. Den lutade lite åt båda hållen. Det rörde honom överhuvudtaget inte att behöva trängas. Hon, å andra sidan, hade redan börjat jämra sig över hettan på nätterna. Han som frös om fötterna hade aldrig trivts bättre.
***
Hon talade ofta om sin kropp i termer av konturer. Beskrev att någon måste rita, fylla i linjerna regelbundet. Men det fanns någonting i hennes självklarhet som gjorde att hon framstod som obegripligt självsäker. Det var den tankemöda och kraft hon hade lagt ned på att förstå sitt system. Det fanns ingenting lättkränkt i henne och hon var ödmjuk även i rubbliga tillstånd. Det fanns något ädelt i hennes sätt att vara sann mot stunden.
Ibland kände han sig enkel i jämförelse, men det fick honom också nöjd över att ha så många tomma rum inuti.
De som inte har en historia att berätta, berättar historier ändå, sa han. De berättar om saker som inte hänt än och kanske inte ens skulle hända och de som inte har en historia att berätta läser de historierna. Vem bestämmer om en historia blir läst? Det finns miljarders miljarders böcker och ingen har läst alla. Ingen kan med säkerhet säga att det ens finns ett innehåll i alla böcker i alla bokhyllor.

***
När en kontursöm ändrar sitt läge på grund av yttre påverkan brukade hon skylla på den egna muskeln. Den egna muskeln, sa hon alltid, tyckte inte om ordet hjärta. Hon föll ur balans när någon främmande impuls eller elektricitet lyckades lägga sig i hennes hjärta.
***
Det blev tydligt att hennes liv hade ett ledmotiv, en melodi. Ständigt återkommande fraser.
Han såg på medan hon var mitt i sitt nedbrytande. Trots att det var murar han tyckte om att komma innanför var han förskräckt inför dess nedrivande förmåga. Varje flod var så omstörtande, upplösande. Varje gång föddes någon ny. Han förundrades över hur det kunde få plats så mycket i henne. Så många. När han var långt inne i hennes labyrinter var han ibland tvungen att gå utan mål. Bara gå och gå och gå tills han hade hittat tillbaks.
Han blev övertygad om att det faktiskt fanns fler därinne.
Och de hade åldrar.
***
Det han aldrig fick ihop var var hon la honom. Om han var en funktion, om han fanns i hennes framtid.
Han är såklart inte mer än människa. Att ingenting var beständigt, att allt är dagar med rygg slet såklart på honom. Bakom stängda dörrar, någonstans, visste han att hennes tvivel på något sätt var tvunget att färga av sig på deras relation. Någonting måste gå sönder, tänkte han. Det fanns olika vägar detta skulle kunna ske. Det fanns att hänfalla inför det beroende och leva i en tvåsamhet varken hon eller han stod ut med. Det fanns att kapitulera och erkänna sig besegrad och välja beroendet själv. Det fanns att tröttna på varandra men att stanna var i en tristess. Det fanns att sluta utgå från sönderfall och att rastlöshet skulle vara den enda utgången.
***
Om morgonen vaknade han, berusad av ljuset, att var soligt och att snön låg kvar. Allt var glitter. Han ville ha sällskap till kaffet, smög försiktigt in i rummet, strök med fötternas undersida mot mattan för att inte låta fotstegen väcka henne. Så van att se hennes rygg att han såg att hon var vaken.
I nyvaket tillstånd uppenbarade sig då och då ett visst sken över hennes ansikte. De dagar hon var full av bränsle lämnade han henne ibland ifred. Han hörde tangenterna mot hennes fingrar. Hon skrev om yrselns olydnad, om verklighetens motstånd, att trilskas.
***
Han log mot henne när han tittade in. Hon vände sig aldrig någonsin om.
Det hände att han dukade fram hennes frukost men det var ett risktagande.
Gömmer du dig?
***
Det var en sån dag, tänkte Henry. När hon var på bra humör kallade hon honom för sin pacemaker. Som om det i honom fanns en bärbarhet, en verkningsgrad. Som om det som fanns i honom kunde fylla på henne.
***
I takt med hennes urladdning täcks hon av damm. När komponenterna förbrukas är hjärtbatteriets resistans låg och hon laddas ur. Hennes trummande ångest hade en ettrig förmåga att dyka upp, ställa sig framför, ryta åt både radavstånden och hennes egen densitet. Han satte sig bredvid henne och höll i hennes fötter.
***
Han vände sig mot motsatsord av just den anledningen att modet och rädslan så snabbt möttes i orädd, han hävdade att det ena inte kunde existera utan det andra och att de därför egentligen bara var en del av samma fenomen. Hon motsatte sig ordet skör, som om hon var av porslin när det egentligen krävdes pansar för att ta sig genom det hon sett. Ingeting ömtåligt kunde stå upp mot det hon kantats av. Hon var hållbar, om än hon kände sig ihålig.
***
Det hände att hon stängde till precis när han har börjat tänka på henne i en mjuk rörelse. Hon kände grälen som värst när han talade i absoluta termer. Trots att han använde samma bestämdhet angående att aldrig lämna henne som i hur vacker hon är. Då anklagade hon honom för att vilja ha kvar henne i tillståndet. Hon hävdade att han inte hade stått ut annars, att han hade fått stå i skuggan.
De hamnade ofta i livliga diskussioner om etik och moral, om medvetandet och om vad som egentligen betydde att uppleva något. Det handlade om varandet, om individuation och om upplevelsen av ett själv. Det handlade om huruvida en människa såg att något gjorde nytta, eller om det enbart var skademinimering. Om en lider lider alla, sa hon.
Att prata med henne är som att tälja, tänkte han. Henry angrep hennes varande från olika håll och var beredd att gå genom mycket vasst för att korsa hennes land.

***
Det fanns en spänning i deras olikheter som gjorde att hon alltid fick motstånd. Hon behövde stånga sig emot något och hon stångade sig emot hans verklighetsuppfattning alltsomoftast. Han betraktade abstrakta ting som om de hade levande riktningar och hon frågade ofta om olika sakers uppdrag. Tillsammans undersökte de olika fenomens dubbelbotten. -Kan man väcka något som är svart, kommer du på något? ropade hon.

***
Det finns alltid en blind fläck.

Han blir aldrig färdig. Det är hans största lycka och största sorg. Att hon är ett pussel han aldrig blir trött på. Han fungerade som kompressor, pumpade in kyla i hennes högtryck. Han förstod att det kunde göra att hennes hjärta sjönk.

Hon hänger de våta lakanen på tork i köldgrader; de fryser men torkar trots det långsamt.
***
Där reglagen inte står inställda, där fanns ingen manual för när det blir för kallt. Allt hon kan göra är att få tyst på en impuls med en annan. Hon går från fast form till gas, utan att passera flytande.
Hennes oerhörda temperaturkänslighet hörde ihop med hennes självurladdning. När materialet hon är av reagerade med annans hud, fick andningen en ton av kolsyra och rädslan blev till syrgas. Istället för att fly den var den hennes räddning, rakt in i det, för om hon kan säga att hon själv urladdas innan hon förbrukas av belastningen, är det ett val.

***
När hon vågade försätta sig i barnet var hon försvarslös. Innanför de isolerade murarna hände det att hon började sjunga. Det var inga melodier som hon minns eller valde att skriva ner. Det var inte heller några melodier han la märke till. Det var melodier inifrån. Som om de kom från en urscen. Axlarna trycktes ihop och hela hon såg mindre ut. Hon kunde alternera mellan barnläget och den hon blev med en cigarett i handen.

***
När han kom på henne med att tränga bort påpekade han detta för henne. Han var övertygad om att det bästa för henne är att stanna i rummet. Om det var mörkt i rummet brukade han tända lampan och hämta ett glas vatten. Han försökte skapa verklighet genom att fråga om årstid och datum. Inuti var hon tacksam. Vissa gånger fuskade hon och tittade på mobilen.

***
Faktumet att han var närvarande var egentligen en tillräckligt stor utmaning. Intrånget bröt hennes grundläggande regel att aldrig fjättras.
Din röra är min röra, sa han.

***
Det fanns en konstant underskott, på något att spegla sig i, någon att kalibrera sina impulser mot.
Hon förklarade att det var som att vara döv inför volymen, att det på samma sätt fanns svårigheter att reglera sorgen. Hon föredrog ilskan. Och hon ville att han skulle förstå att tankarna kom i sjok, att det bara rann förbi, att hon inte alltid fick tag i dem. Att det inte hade funnits någon som väckte henne som barn och inte heller någon som hade väglett henne till sömnen.

***
Ingen överensstämmelse mellan självbilden och den bild andra såg. Att ingenting utifrån reglerade henne visade sig tydligt i den bottenlösa känslan som utgjorde hennes plötsliga utbrott. Det fanns ingen sammanhållning brukade hon säga, det finns det visst sa han. Hon brukade skratta och peka på hjärnans högerhalva på en gammal skolaffisch som satt ovanför deras kökssoffa. Anatomi fascinerade henne, hon använde ofta tavlan för att förklara sina inre tillstånd.

***
Det fanns en vanlig missuppfattning. Den gestaltade sig oftast genom att någon trodde att hon var känslomänniskan. I tanken fanns problemet. Det var tanken som i själva verket stod i vägen för hjärtat. Det var tanken som uppmålade alla tänkbara scenarier och inte ens lät henne gå ut på vägen. Det var därför hon inte vågade simma där hon längtade efter att simma, eller dansa dansen.

***
När han pratade om kroppen slutade hon lyssna. En dag sa han något om att det inte handlade om att visa upp sig utan att lägga ned tid. Att gå i den riktningen man vill. Hon lyssnade och kände att hon ville ta fram en skattkista ur bröstet. En kista där alla lärdomar låg. Alla kloka citat, alla självhjälpsböcker, alla aha-upplevelser. Vad är motsvarigheten till muskler när man sysslar med mental träning?
Den enda muskeln hon kände till var hjärtat.

***
När hon hade lagat mat var hela i köket i ett fullständigt kaos. Det var likadant när hon läste. Hon satt med fem olika högar böcker omkring sig och hade flera olika understyrkningspennor. Han visste aldrig om de faktiskt fyllde en strukturfunktion eller om hon bara inte kunde göra på något annat sätt. När det kom till maten handlade det om att hon ville vara i ruset. Hon ville låta alla impulser komma fram.

***
Det fanns olika sätt att bearbeta sorgen och stå upp för sin styrka. Hon var fast övertygad om att sårbarhet var hennes främsta vapen, men hon visste inte hur hon skulle angripa sin omgivning utan att ge sken av att hennes resa hade varit mer värd.
Vem var hon när alla andra hade gått hem? Där hon befann sig i sin alldeles egna anarki. Det var egentligen förbluffande hur hon lyckades upprätthålla ett nätverk så utbroderat. Detta var också hennes nitlott. Hur skulle någon kunna se igenom när allt hon gjorde var att täcka upp?

***
Hon kunde inte gråta men det syntes när hon fick värk. Det var lika smärtsamt för honom att se som om hon skulle ligga hulkandes på golvet. Det var små strömavbrott av huvudvärk, inte tillräckliga för att uppmätas som jordbävningar eller epilepsianfall. Det som behövde komma ut förlöstes, i rätt mängd, när det lossades blev det till självständiga öar av språk.

***
Den kvällen låg hon och slingrade sig genom listorna i huvudet. Det landade som så ofta i att hon kritiserade samhället. När hon la förklaringarna utanför sig själv fungerade hon en stund till.
Hon släppte tanken att varje inandning ur annans mun skulle vara riktad mot henne själv. Hyllade deras självupptagenhet istället för att dras ned av den. Hon beskrevs det som att hon blev äten av. När jämförandet fick spela med henne var hon aldrig riktigt i takt med sig själv, självbilden sprang alltid en bit bakom.

***
Hon var så fullständigt uppblandad med sin historia. Musklerna krampade, det ryckte och drog, som om hon inte bestämde rörelserna själv. Nerverna i ögonen gjorde synen dimmig och hon kände hur talet blev sluddrigt. Varje led, det var som blåmärken fast överallt och hon kände sig stel och svag. Lederna knäppte, det rann saliv ur munnen på henne, blixtar genom huvudet och kroppen och det stack så mycket i huden att det sved och huden kändes kall.

Det påminde henne om ljuset i hans händer, det som strömmade genom henne och värmde det ensamma blodet. Det var en maraton att gå upp på morgonen, det var timmar av förberedelser, som att gå in i i sminket bakom logen. Något att förhålla sig till, någonstans att bete sig. Det var viktigt för henne med återkommande platser att uppföra sig på. Hon var det hon stod i relation till. Det handlade om att hänga samman med något.

(vad han betyder för henne)

***
När urgrunden kom ikapp henne och sveken skrämde henne från gatorna. När de fick hennes ben att vika sig. När hon la sig på sängen och kände som om hon aldrig skulle resa sig igen. Då flimrar det förbi, då värker lämnandet. Hon fryser i en protest mot att inte ha blivit hållen. En demonstration mot orättvisan. Sörjer att värmen inte glittrat mot henne.

hur han känner angående hennes övergivenhet

Han talade om för henne med långsamhet i rösten att det var ett systemfel som hon inte kunde hållas ansvarig för. Att vissa delar fortfarande var svarta hål men att han skulle göra sitt bästa för att vara hennes ficklampa. Men hon ville gå först. Hon ville gå fastän det var mörkt och hon ville våga innan hon egentligen vågade. I skrymslena fanns åldrar. Det fanns symboler hon inte kunde tyda än och staket för att signalera att hon skulle vidta försiktighet.
Som hon sakta närmade sig började hon undra hur många delar som kan leva samtidigt. Hur många pågående känslor kan spelas ut på scenen? Knutarna i musklerna måste upphöra. Tänderna sträckte sig mot varandra, närmre, bara hon nuddade tanken. Det är inte en tanke egentligen, ingen känsla heller. Det är ickeheten. Det är ett igentäppt vattenfall, det är något som skulle spruta utan skamfilter. Och hon vill veta vad historien har gjort med henne. Hon vill veta vad som har hänt.

Han var rädd att vara ännu en av hennes kollapser. Hon började kunna lukta sig till hans självtvivel. Det var hur stängde dörren med lite extra tyngd, hur han suckade i en annan tonart, hur käken och ögonbrynen samspelade. Hon såg hur han betraktade det han hade skapat med så mycket äckel att den bara syntes i mungipan. När han såg ut som ett frågetecken, då var han i förlossningsfasen.

varför är han viktig för henne
varför är hon viktig för honom

Det orimligt dubbelmoraliska i att vara i stundsanning och i oro

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s