Det mest förbjudna är oftast inte mitt. Det mest förbjudna är deras. Det mest förbjudna är rädslor. Varför nu rädslor skulle vara något att skämmas för. Varför det man skäms för är det som är förbjudet. Det som gör mig till mindre av en människa. Egentligen det som gör mig till mer, såklart. Men det som talas så sällan om att jag upplevs som ensam i det. Det vi aldrig talar om blir det vi aldrig vill vara. Jag vill inte berätta om rädslorna, för det förefaller så märkligt för de som inte upplevt det att skräcken väcks vid öppna fält. Och egentligen är min fobi, min skräck för övergivenheten. Övergivenhetsskräcken, övergivenhetstraumat, egentligen bara det som märks. Det är konsekvensen, det som blev, det som fortfarande påverkar dagarna. Det är inte där såren blev blödande. Sorgen är skammen. Skammen är sorgen. När det känns som att det bara är jag bara bara bara bara jag som har haft det såhär.

Det finns så många unika inslag. Jag tänkte det så ofta som barn, att det finns ingen annan som har en pappa från iran, en mamma från gotland och en döv lillebror. Jag drömde om att åka på kollo och träffa andra. Det multidysfunktionella

Det mest förbjudna är också det som sätter hela min värld i gungning när jag återupplever det och jag har aldrig läst en bok om någon som har agorafobi. Jag är så trött på benämningarna, ettiketterna, de bromsar mitt tillfrisknande och min acceptans. Jag är van vid att inför mig själv erkänna mina sorger men
jag vet inte hur jag ska kunna göra litterär kvalite av det.

och jag tänker på andras mest förbjudna och jag undrar
om det är en del av mitt
det konstanta bekräftelsebehovet
att jämföra sig
att sätta hjärtan i brand för att kunna äta dem och förbruka dem
det är inte ens sant att jag
vad är det jag säger när jag säger att jag kommer tröttna det jag säger är att jag kommer tappa modet
att inte våga ta nästa steg det jag säger är att jag kommer straffa ut mig själv varför blir det såhär

Och jag gråter och säger att jag aldrig kommer kunna vara någons på riktigt och han säger att det kommer du visst och sen
säger han är jag inte med dig på riktigt?

Det handlar alltid om kärleken för mig, det är alltid i relation till en annan människa mitt liv blir spännande, var inte så rädd för att erkänna det, att jag har använt män, vad jag har gjort för att bli älskad
att jag får höra
att han älskar mig
men att om jag är lyckligare med någon annan
så älskar han mig tillräckligt
för att låta mig gå
jag vill vara med någon som inte låter mig gå
jag vill vara med någon som inte går
jag vill vara med någon som håller i mig och
samtidigt låter mig vara fri

och de senaste kärlekarna har alla varit såna som har sagt att jag har dig, jag har dig, jag går inte. och det börjar bli urvattnat. det krävs andra ord för att tro på det unika i relationen

och jag hittar problemen
jag söker mig till de omöjliga situationerna
vad trodde jag själv när jag gav mig in i en relation med någon som knappt levt
samtidigt som
känslolivet mitt, egentligen inte har kommit längre

och det slår mig att jag undrar om han har berättat om mig jag undrar
om han kommer säga hur jag ser ut kommer han
visa en bild på mig
skryter han om mig eller säger han att jag
hjälper honom

för jag får inte vara någons förrän jag kan stå på egna ben och det är ju det jag säger
och det tar tid och det går långsamt

och om någon kunde veta hur svåra de är
de enklaste enklaste uppgifterna

det är min svaghet
att jag mår så dåligt att jag

ingen skulle kunna tänka sig och samtidigt läcker det ur mig

en osäker en bräcklig en känslofull

Det mest förbjudna är pappans obearbetade ilska
Det mest förbjudna är oron och försummade liv
Det mest förbjudna är att det är för sent för mina föräldrar att bli lyckliga
och att jag lever med en oförlöst sorg i varje muskel

Det mest förbjudna är missunnsamheten och förbittringen
Det mest förbjudna är alla sätt att förtränga den brännande ångesten det mest
förbjudna är att svälja när man inte vill
det mest förbjudna är det man utsätter sin kropp för och inte kan rättfärdiga med att man ville det mest
förbjudna är alla såna här texter jag har som aldrig sett ljuset
det mest förbjudna är alla citat
det mest förbjudna är hur det svartnar för ögonen när jag skriver det här hur det
slår som blixtar i huvudet

Det mest förbjudna är osjälvständigheten
och hur konstigt är det egentligen

i den mest individualistiska tid någonsin

Du får inte behöva någon
möjligtvis en robot möjligtvis en
telefon

Men du får inte behöva någon

Varför får då alla behöva dig? Det får de inte säger jag ju
jag vill ju inte skapa det beroendet

Men vad är bara trygghet att utgå från

att slå ankare för att kunna ut på sjön

Det mest förbjudna är hur simpelt jag tycker att andras liv är

att bli äcklad av metal och datorspel

att bli äcklad

Det mest förbjudna är att bli äcklad

Att inte uppskatta det du har

Att tro sig ha rätten att göra anspråk.

Det mest förbjudna är överheten
vonobenperspektivet
Det är därför det både är mig själv och andra jag äcklas av

Och nu vill jag säga att jag äcklas

Vad äcklas du av frågar han och säger att
det finns de som svimmar när de skriver om gäddor

Jag vill säga att jag äcklas av att svälja sperma
Att jag äcklas av smaken av risgrynsgröt
Jag äcklas av fiskbullar
Jag äcklas av desperat ensamhet
jag äcklas av svensk husmanskost klockan fem med en lite för stor starköl till

jag äcklas av själslöshet

jag äcklas av min egen förmåga (benägenhet) att tro mig värdig att avgöra vad som är vad

Jag äcklas av självupptagna skratt

Jag äcklas av snobbigheten i att tro att man kan strunta i andra

Jag äcklas av fascinationen av det simpla på en kommersiell nivå

Och det värsta är vad det gör med självkänslan.
Om jag väljer Kerstin Thorvalls ingång
och nu skrev du för
hur hänger det ihop det har jag frågat mig många gånger
jag har undrat hur mina skräcker och sorger kring övergivenhet
hur beroende kan höra ihop med det jag tycker är äkta och inte

Som att man inte får spela på kicken
Som att man inte får gå igång på det snabbbelönande

Som att kontroll vore eftersträvansvärt det tycker jag ju verkligen inte

Och ibland är skammen att vara liten. Att alla andra går framåt. Att de är på väg någonstans. Att de har en framtid att de har någon att spela roll för

Det jag gör är att jag skapar människors behov av mig
Jag gör mig själv tillräckligt viktig
För att jag ändå egentligen
propertioneligt
inte är lika viktig för dem

För det handlar om funktioner och transfereringar

Vi kan ta det till termen överföringar

Är det på riktigt att du fortfarande inte kan skriva om det när det faktiskt händer

Och glädjen i att jag tror att det är därför det inte är så djupt rotat

å andra sidan har jag aldrig varit vuxen utan rädslorna

Jag tror det är det fysiska som är läskigast
Jag är så jävla rädd för att vara rädd
vad händer då
jag är ensam
vad händer då
jag känner hur jag blev lämnad
vad händer då
jag blir ett utsatt ansvarsfullt barn

martyrskapet att tro mig besitta rätten till det kortet

Det finns så många kroppsminnen i höfterna. Jag behöver komma åt det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s