När hon nådde gränsen föll hon ihop, stod inte ut längre. När sorgetrycket var för högt susade det i öronen på henne. Omfamnandet blev till ett väsande ljud och samtalen som följde blev ett sorl. Det ramlade ur henne, förklaringarna till hennes beteenden och alla frågor hon hade om hur hon uppfattades. Han älskade att höra henne prata, han älskade att han fick vara med.

***

Innan de skulle gå och lägga sig behövde hon att han höll henne hårt. Han fick inte säga godnatt och inte heller vi ses imorgon. Det ena var för definitivt och det andra också. Jag säger det inte för att jag tar dig för givet, jag säger det för att vill det. Hans ord var mantran hon behövde för att ta sig genom dagarna. Hon avskydde sitt sätt att behöva honom. Trygghetsknarkare var patetiska.

***

Hon var rädd att se späd ut, att ihåligheten skulle synas i det bleka ansiktet, att rädslan avslöjade hur hennes reflexer satt utanpå. Hon avskydde sin darrhänthet och hur de tydliga knogarna vitnade. Kroppshållningen. Kotorna. Hela hon var en bevisbörda, tillochmed handstilen.

***

Att försätta sig i tillståndet är att dyka ner. Det kan omöjligt vara slöseri att fortsätta. Språket kan tvättas ur och bli oanvändbart, vad som helst som inte är att slänga det.

***

Hur hon kunde gå från fyrkantigt till sitt slarviga. När hon var på bra humör dansade hon till morgonradion, sprattlandes i sängen.
Hon kunde vara den som gick upp först. Hon kunde bestämma sig för exakt hur många sekunder de fick ligga kvar och köa låtar i spellistan för ändamålet.
Det hände att hon väckte honom genom att gå ner på honom.
Det hände att han sa att hon inte fick göra så, att hur ska nu min dag kunna bli bättre.

Där reglagen inte står inställda, där fanns ingen manual för när det blir för kallt. Allt hon kan göra är att få tyst på en impuls med en annan. Hon går från fast form till gas, utan att passera flytande.

***

Han glömde bort det ibland, han kunde föreslå att mötas upp i en vacker park om våren, åka för långt ut på isen när de åkte skridskor, tala sig varm om utsikten från broar.

***

Hon kunde likna det vid att vara dödssjuk men han såg det inte så. Han såg det som att hon var i ständig framåtrörelse, som att hon, om hon dessutom hade fungerat som alla andra, hade varit en övermänniska.

***

I de värsta grälen anklagade hon honom för att vilja ha kvar henne i det här tillståndet. Hon hävdade att han inte hade stått ut annars, att han hade fått stå i skuggan. Hon balanserade sitt självförakt och spädde ut den med hybris. Aldrig riktigt i takt med sig själv, självbilden sprang på något sätt alltid en bit bakom.

***

När han kommer på henne med det okontaktbara påpekar han detta för henne. Han är övertygad om att det bästa för henne är att stanna i rummet. Om det händer när det är mörkt i rummet brukar han tända lampan och hämta ett glas vatten. Hon suckar åt hans försök att skapa verklighet genom att fråga om årstid och datum. Inuti är hon tacksam. Vissa gånger har hon fuskat genom att kolla på mobilen.

***
Han vände sig mot motsatsord av just den anledningen att modet och rädslan så snabbt möttes i orädd, han hävdade att det ena inte kunde existera utan det andra och att de därför egentligen bara var en del av samma fenomen.

***

Hon motsatte sig ordet skör, som om hon var av porslin när det egentligen krävdes pansar för att ta sig genom det hon sett. Ingeting ömtåligt kunde stå upp mot det hon kantats av. Hon var hållbar, om än det att hon kände sig ihålig.

***

Det fanns olika sätt att bearbeta sorgen. Hon var fast övertygad om att sårbarhet var hennes främsta vapen, men hon visste inte hur hon skulle angripa sin omgivning utan att ge sken av att hennes resa var mer värd än deras.

***

Rädslan handlade inte om rädsla att peka ut syndabockar, den handlade inte om att ta ställning mot politiska ideologier, den handlade om vem hon var när alla andra hade gått hem.

***

Där hon befann sig i sin alldeles egna anarki. Det var egentligen förbluffande hur hon lyckades upprätthålla ett nätverk så utbroderat. Det var också hennes nitlott. Hur skulle någon kunna se igenom när allt hon gjorde var att täcka upp? Och det var inget medvetet, det igenmurade hon sysslade med.

***

Hon kunde inte gråta men det syntes när hon fick värk. Det var lika smärtsamt för honom att se som om hon skulle ligga hulkandes på golvet. Det var små små strömavbrott av huvudvärk, inte tillräckliga för att uppmätas som jordbävningar eller epilepsianfall, men ändå attacker, som blixtar.

***

Ibland kom han hem på lunchen, och när de var i en period av harmoni var det den bästa påfyllningen hon visste. Tillförslen av energi var som mat, hon ville inte se det som att han försörjde henne, men ibland hängav hos sig åt faktumet. Han försatte henne i fortsatt riktning. Det som behövde komma ut förlöstes, i rätt mängd, när det lossades blev det till självständiga öar av språk.

***

Det plötsliga i hennes ideflöde fick henne att ibland, på ett abrupt sätt, klampa rakt in i ett rum och prata rakt ut trots att hon avbröt den som just hade ordet. Men det fanns en exakthet i hennes rättframhet. När hon verkade dra upp ett minne ur minneshatten, gjorde hon det så okonstlat och personligt så att varje anekdot lyckades bli kopplad till just den situationen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s