Det är fågelkvitter utan avsändare, det är snödroppar och fridlysta fåglar. Det är hur solreflektionen ligger i stilla vatten, hur många vatten det finns utan namn. Det är djurlivet som störs av människostövlar, alarmsignaler från arter som längtar ut. Det är protester som stretar emot, tar spjärn. Det är maskrosludd och tussilago. Det är en väg man bara hittar om man är tillräckligt liten. Det är naturljud som bakgrund.
Och du har gula strumpor på dig.
Du har en historia som är din, det finns ingen annan som kan berätta den. Det är därför det är viktigt att vi ger dig ett språk. Du måste ut, du måste mejslas. Våga slå fast några sanningar, slå hål. Det är hur träden har armar och gruset har smärta. Det är hur luften känns en vårkväll. Att andas ren luft. Det är att vrida sig några varv runt klyschorna för att inte säga att en kyss är som att öppna ett fönster.
Att ha någonstans att luta ryggen mot är att ha en plats att börja. Att våga färdas är att sätta spinn på sina perspektiv och ryckas upp, nedifrån.
Det är explosioner som får plats i naturfenomenen. Det är nivån vi aldrig kommer åt, lagren vi inte kan smeka. Det är min längtan efter något som är större. Det är jag och så många du.
Ibland kommer du tillbaks och du har andra färger och tonfall är då. Du är grundad och säker, men du håller nyfikenheten högt och jag tas med av den. Jag dras med i dansen igen.
Indragen i indraget är jag under underlaget. Hon sitter och ser yngre ut. Hon sitter med händerna tungt vid sidan. Undrar om vi låg med varandra alla elva gånger vi sågs. Hon har fått det till elva i sin fantasi. Hur du kunde bli en sån ofattbart stor del av mitt liv utan att se mitt ansikte i olika ljus.
Det fanns en tredje kvinna i drömmen. Äldre än jag, mörkare än henne. Vilka av oss gaddar ihop oss och hur kan mitt ego sätta mig själv så högt.
Där spåren trampas igen kommer många gå. Där jag har skrikit kommer ingen lyssna. Ett skrik är bara aktivt i sitt rum. Det är typsnitten och storleken som ger fröjd åt ögat.
Kraxandet, flaxandet och flykten. Hur han inte orkar bära mig och tänker, låt henne gå. Låt henne göra det ifred. Och han har rätt och det är då jag växer. Men sanningen är att jag växer utan honom. För han är ung och du är inte det.
Banaliteter som skägg.
Det får inte plats i mig att fortfarande längta efter dig. Att vara en betraktare och ett alternativ, en alternativ värld, en fantasi, en möjlighet, en parallell som hade kunnat vara. Om han kysser mig säger han ifrån sig ansvar som han framavlat

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s