Festivalsommaren längst bak, inga skor som passar leran, det finns känslor som man inte kommer åt när man har gått förbi dem, det finns tillstånd man är klar med, är det därför jag inte står ut när jag ser dig vara där. Marken under oss sjunker när vi står på den. Ljuset över oss också. Scenen växer, rummet, det vill säga utomhusrummet sträcker ut sig, blir större. Breder ut sig över hela fältet.
När kommer det suddas ut? När kommer det glömmas bort? När kommer vi se tillbaks?
Hur ser det ut där du har sparat det, har du sparat det? Trevande slingor.
Försök att inte vara rädd, det brinner för dig.

Jag har dig, det är ingen fara, jag har dig.

Det är ingenting märkligt med att inte kunna gestalta det innan det är upplevt. Och det är ingenting märkligt med att gestalta det ur ett barns ögon när det framträder för första gången, som ett spridande ljus.
Glödande ögon.
Och du fylls igen.
***

Jag har varit här så många gånger. Hon vet det. Hon skriver till mig när hon är där. Hon säger att det är som att det precis har regnat. En annan gång är det precis när solen har gått ner. En annan gång när det är ljust hela natten. Eller när det blåser och aldrig verkar sluta. Den ljuder jämt. Smattrandet.

Ett marscherande

bestämt
förutbestämt
polyfont
stridande
diskuterande
utandning
uppgivet
att ge upp
uppgivande
surrender
sakta upptakt

Jo vi känner igen dig, vi skriker från skogen att vi känner igen dig

Och du vågar säga om din mamma

Hur verbar en rakapparat

Hur de persiska orden för tröst kommer när jag gråter, kommer när jag måste snyta ut den
Det kommer ord som ”seså” eller ”släpp ut det” eller ”gråt inte” eller ”fjäril”

Det finns vrår i mitt språk som jag inte har nycklar till

Det finns ett mellanförskap

***

Välkommen, sa jag nästan. Välkommen till din älskades farväl.
Om jag kunde skulle jag bära dig. Om jag kunde ditt språk skulle jag kyssa dina kinder och hålla dina mjuka händer. Jag vet hur du doftar. Jag vet hur du gråter. Jag vet hur du ser ung ut. Varför får jag inte vara där? Varför får jag inte dela din sorg när allt jag gjort är att dölja min egen? Det är du som har lärt mig, säger pappa till mig, att det är jag som har lärt honom att han inte får låta sin sorg höras. Det var det sorgligaste som ekat i mig.

Det är en ständig kris och alltid att kaos att nysta upp säger jag, nej säger någon som älskar mig
jo säger jag, vad vet du säger jag, hur kan du säga att det inte är så

Och har du inte människor omkring dig har du naturen och det är väl en fröjd för ögat och själen att skriva om, att läsa om

Sen springer våren ut.
Sen slår den sin kraft i vår värld.

***

In på ett cafe, skrek efter islatte. När jag fått det jag ville ha hörde jag att de spelade en melodi jag kände igen
Vad heter den nu igen?
Kärlekens alla färjor
och jag skrattade högt
jag skrattade högt för du satt vid kajen och väntade
för ni skulle åka iväg och rädda ert äktenskap

Ni lever i en
vad heter det där en ballerina dansar i en ask
det finns ingenting som heter så säger du
du skrattar när jag skrattar och hittar nya ord att kroka i de sista i mina meningar

***

vet vindens alla vägar
vingvind
smärtbörjan
som det började sätter nivån

Det behövs en tråd för att kunna hålla i sig
en tråd för att överhuvudtaget kunna fortsätta spinna på någonting och
också en tråd
för att kunna knyta ihop det

Och det är ett mod att sätta sig här, att stirra rakt in i
det heter inte vitögat i hjärtat det heter inte vitögat i sorg och skam det är
något annat det är det alla dessa texter ska leda till att hitta något språk

Jag kom fram till att du skrattar för att du längtar efter mig.

**

Att sträcka sig, veckla ut sig, vika ut sig. Att sakta ta sig framåt. Att acceptera att det tar tid. Att gråta läkande. Att sjunga sorgen nu.
Och (sov slumra in)
Det finns ingenstans att ta vägen. Du måste uppfinna en plats. Uppfinna en nivå och ett lager där det inte kommer åt dig. Ta fram, framforska en väg.
När tonerna spelas som sång.

Att vakna är att ge det en chans till. Sist jag kröp in i vårspråket och virade det om mig handlade det om att du fortfarande gjorde plats för mig. Att du stuvade undan, kanske gömde mig längst in. Men jag fick plats. Och du gjorde det helt ogenerat.

***

Hovar, taktsäkra, knackande, pricksäkra, träffsäkra, krypskyttar
jagande
drivande
läpp
hörn
Ett tyst skrik.

***
Det är en sorg jag måste låta dig vara i. När ni gör ert sista. När du packar ihop.

Det är ett ljust för mig men ett mörkt för dig, ögonblick alltså.

var vi möts

en annorlunda plats

rumsliga känslan
vem kan koagulera

spelar roll

öppenbröstad

du har stängt

det emotionella

behovet

Det är mitt fel att ditt barn gråter.

Vi hittar på egna maträtter och du spelar skivor för mig på vinyl.
Du berättar för mig vilka klänningar du älskar mina former i, och jag viker dina skjortärmar för att se en underarmsmuskel. Jag frågar om du inte ska börja träna ett fotbollslag igen, för att jag vet att du saknat det.

***

Hulkandet kan inte beskriva hur hon förlorade sin mor.

och som du viftar dina armar vet man inte om du är glad eller rädd

Om du blundar och tänker dig en dag om fem år. Om du tänker dig ett datum och en plats. Finns jag då? Hur längesen är det du såg mig?

Det är att stå för sitt val.

Hur tänkte du när du inte berättade för honom att han hade förlorat sin far? Hur tänkte han när han överförde samma vaghet till mig?

***

Det finns en spretig kaxighet.

Jag vet inte ens vilken hund du vill ha.

Jag vet inte ens vilka växter du tycker om.

Att byta ut färger
som är självklara

***

jag släppte taget

jag släpper taget
jag vill inte se ditt mörka mer

Jag vill ha ljus.

***

Spegeln visar läpplinjer och handen håller pensel, fiskar upp färgen. Fyller i som teckningsböcker.
Sprayflaskans kulor låter när hon skakar den, höjer hårets volym.
Snören hårt knutna.

Han ligger på sängen. Händerna längs sidan. Trycker fingrarna i madrassen. Försöker registrera sin andning. Försöker att inte styra den. Försöker känna efter om han känner tyngden i sina fötter. Försöker trycka vaderna mot underlaget. Allt det här har han lärt sig. Ibland lättar trycket. Ibland måste han hålla vänsterhanden mot högerhanden och trycka dem mot solarplexus. Ibland måste han gråta ut det. Han tycker inte om att gråta ensam. Det kommer med ilska. Det kommer med en osäkrad ilska som han vill slå mot en boxningssäck och när säkringen har gått är han inte säker på vad som kommer att hända.
Han älskar att vila mot hennes bröst. Hon klappar honom i håret och frågar vad han är rädd för. Han svarar förstås inte men får ändå rum att ta i det, att andas in det. Att lukta på hennes hud och andas in hennes doft är att landa.

Hennes påslakan är mjukare, hennes lakan känns mer hemma att sova mot

Han tycker yoghurten smakar annorlunda i hennes skålar och tillochmed solen känns annorlunda mot kinden.

Han synar sina nagelband.

Han trycker pannan hårt mot papperet.

Han håller handen över ögonbrynen.

Blommor ligger och lurar som blommor gör.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s