Och egentligen handlar det om att rensa ur. Det är därför synonymerna blir så viktiga, de blir en del av sökarbetet. De ringar in och tvingar in i hörn. Allt är en arkeologisk process, det är därför det är så dammigt och svårt att andas.

Det är inte så för alla får jag höra och jag kan egentligen bara hånskratta åt faktumet.
Det skapar hybris att vara så många steg framför. Det är en börda och en gåva, ständigt mantra, att hjärnans komplexitet och förmåga att lösa mysterium skapar fler frågor. Ju mer du vet desto mindre och så.

Så är du i poesin, är du i känslan, finns det värde i att kunna måla bilder, finns historien i romanformen eller korta ögonblick som novell? Är dramatik egentligen där allt får plats eller är det i prosadikter jag hittar min form?

Kanske måste jag börja skriva essäer.

Kanske måste jag våga erkänna hur jag älskar det besjälade.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s