Om skrivandet är läkande eller fffffffffffffffffffffffffffffförstäker minnesbilderOm de knutar i din spastiska omotoriska svindlande yrsliga brusiga kropp kan ge dig någoting annat än skrikande ångest.
Hur de lyckas se bortom problemen och hitta ett sätt att överleva.

Det är fullkomligt ogreppbart för mig. Hur alakoski tar sig genom sorgen.

Hur spändheten sätter sig i andningsorganen och ljudet

Försiktigt med att identifiera dig för mycket med barnet. Hitta skillnader istället.
Om vuxenlivet. Om de steg som har tagits fram. Om det som inte har med männen att göra. 
Jag läser Jacques Werups sätt att knyta poesin till en plats och funderar över att knyta poesin till självförverkligandet. Poesin till överlevandet, poesin till bearbetandet, poesin till förträngning. Tränger ner i huruvida det är total närvaro eller fulllständig dissociation.

I vilket tillstånd?

Vad har behovet varit?

När ingen vill lyssna måste det ändå ut. När ingen vågar höra finns historierna och de skriker högre.
När språket finns vill det inte vara oanvändbart.
Det fulländande, att våga skriva sig igenom något och 
platsen i mig

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s