Det var skogen som lärde mig. 

Jag lärde det mig redan då.

Det syns nu, att jag använder rädslor för att gömma mig för andra rädslor.
Det kommer ikapp mig, urgrunden. Sveken som skrämde mig från gatorna. Det kommer ikapp mig när benen viker sig och jag lägger mig på sängen som om jag aldrig mer kan resa mig. Då flimrar det förbi, då värker övergivenheten. Det handlar inte om ett undvikande av exponering längre. Snart handlar det om att jag inte vill. 
En ren protest mot att inte bli hållen. En ren protest mot orättvisan. En protest mot hur värmen inte glittrat mot mig.
Om vi cirkulerar runt martyrskapet. 

Det finns martyrskap och det finns äkta systemfel. Det finns de systemfel där vissa delar är svarta hål. Dit jag inte kan se utan vägledning och dit jag måste våga gå innan jag vet vad som finns där.

Det finns åldrar och bilder. Det finns symboler som är försiktigt instaketerande

inhängnade för att jag ska ta till en besynnerlig försiktighet när jag närmar mig dem
Hur många delar kan leva samtidigt

hur många känslor kan spelas ut på en scen

hur många knutar i muskler kan existera 

och hur ska de hanteras de ska andas ut andas bort
Tänderna sätter sig närmre varandra bara genom att tänka på det

Jag vill veta vad som har hänt.
Jag vill veta vad som döljer sig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s