Det finns olika lager. Anteckningar i mobilen. Dokument. Handskrivet. Sånt som bara kommer fram om jag har en mottagare. Det riktade. Det jag talar in. Jag talar ofta in. Jag hör på min röst när jag har kommit åt någonting jag borde spinna vidare på.

När Nina B skriver är det som att hon har skapat en karaktär som är hon men bara en genomskärning, en lite skevare version bara. Samma grundproblematik eller grundinställningar. Och det ger plats åt en blick på världen. I vissa romaner jag har läst promenerar huvudkaraktären genom hela boken, bokstavligen. Eller ja, inte bokstavligen, men hela boken.

 Det finns en hemlighet i mig och det är att jag gråter över alla promenader jag inte tar ensam. Själv. Ensam. Vilket som nu var den sorgliga varianten. Som att de som trivs ensamma är högre stående. Som att det är mer värt att vara undvikande än ambivalent. Vi har ett system i oss och vi kan inte göra något åt det. Visst kan vi göra något åt det men vi kan inte hata oss själva för att vi fungerar. Kamp och flykt, allt jag skriver om är kamp och flykt. Min ryggrad är med mig hela tiden. Vem ska få se?  Det är ofta så. Jag skriver. Någon ser. Någon blir huvudperson. Någon läser. Jag skriver, och så vidare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s