Det var för fem år sen, innan jag hade flyttat. Som jag rabblade allt jag längtade efter. Jag slutade placera min längtan hos andra och insåg att det var materiell fattigdom som hade gjort mig så besatt av vissa ljuslyktor och filtar, jag bestämde hur det skulle se ut om jag fick drömma. Jag insåg att det var min fars stränga blick på mig som gjorde att jag ville lära mig dansa, jag skrev ner alla städer jag ville besöka, för att vara tillräckligt kulturellt bildad. Jag skrev alla uppfinningar jag inte visste årtalet på, alla barer jag inte hade besökt, alla skogar och vilka promenadstråk som fanns, alla filmer man borde ha sett som jag inte sett, gjorde spellistor jag aldrig lyssnade på. Jag skrev upp vilka böcker jag ville läsa och hur jag ville skriva. Jag skrev upp restauranger och recept. Allt var ett bygge. Jag trodde ibland att det skulle hjälpa att dejta en jurist. En socialantropolog. Det var viktigt för mig med yrket. Jag visste inte om det var för att jag ville lära mig eller om det var för att jag kunde spegla mig i det.

Det har alltid skrämt mig när människor inte tyckt något har varit magiskt. Samtidigt kan vardagsmagi skrämma mig

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s