Det går att skriva en hel roman på det här sättet. Att känna luftfladder, tramporgel, solsting. Det går att betrakta mer utomhus. Rullande resväskor, slående portljud. Det kan räcka med att Annika Norlins röst spricker lite när hon tar i. Det kan finnas nyanser i bensindoft. Det är lättare att hitta distraktioner när fler sinnen är påkopplade. Skriver jag tillräckligt har jag lång tid på mig att hinna till poesin. Får jag tillräckligt med blickar växer poesin fram automatiskt. På samma sätt som det känns som allting känns mycket mer så känns det dovt. Som en ljuddämpare i vägen. Som att jag inte riktigt skulle stå ut med hur mycket världen blöder annars. Jag är så känslig för det vackra. Att solen värmer genom jeansen. Bara tanken på en cigarett till fågelkvittret. Bara faktumet att det luktar grillning och jag har nagellack samtidigt. Det är så lätt att göra mig lycklig. Samtidigt rasar hela korthuset när jag inte får dela det med dig. Som ett fladdrande parasoll.

Skulle jag dessutom få trivas på ett hav, vad ska jag längta efter då? Vad händer när ångesten krymper?

 

Vi har kommit till självföraktet. Och på något sätt ringat in det, placerat det hos mig. På något sätt är varje attack placerad i mina ord. Och ut i mina vener. Jag förgiftar mig själv. Det är inte meningen men det är någonting jag utsätter mig själv för genomgående.

Något annat vi har sett är hur jag placerar olika fragment ur livet utanför kroppen. Jag gestikulerar olika beroende på vilken tidsperiod det handlar om. Allt för att slippa internalisera det i mig. Jag kan sitta här för alltid. Det går att andas. Så här vill jag alltid känna. Och jag vill att du ska se när jag mår så bra.

 

Som om allting har rotsystem.

 

I kvällssolen märks det.

 

Det doftar som vid medelhavet innan det blev en morbid referens.

 

Vi tittar på hur jag stänger dörrar. Eller snarare inte ens öppnar. Dessutom aktivt håller det stängt. Håller människor utom mig. Skäms och upprätthåller skammen. För att jag är så rädd. För att det är så viktigt för mig att bli sedd. Så viktigt att bli erkänd i min upplevelse. Samtidigt är det något vidmoakthållande, att säga att det viktigaste är att bli sedd och göra allt för att inte bli det.

 

Finns det listor på försvar? Det här är ingenting jag kan ta mig ur intellektuellt.

 

På vilka sätt förtränger jag? På vilka sätt borttränger jag?

 

 

Hon sjunger om att skjuta fram tvekanden. Allt är ju närvaro. Att vilja känna kylan i vattnet över händerna.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s