Vi pratade om att leva kortsiktigt och långsiktigt. Att leva som om det inte fanns en morgondag, att leva som om det faktiskt fanns det. Att när livet inte längre är krisartat och man inte har en akut anhörigroll, kan man faktiskt unna sig att tro att man kommer att finnas till en längre tid. Fatta beslut som är långsiktigt hållbara. Det går på tvärs mot magkänslan, mot kroppen, mot hjärtat, mot sinnet, mot mitt varande. Det går på tvären mot mitt anknytningssystem och allting.

 

Bara överkroppar (fuck vad jag vill ha dig), känna efter överallt med händerna, alla vrår, alla sätt att komma in hos varandra.

 

Rationaliserar bort känslan tänker att vi kan gå på politiska samtal tillsammans ibland, gå och se en film, prata om en bra bok, en podcast, laga goda frukostar till varandra, allt det där bara vara i varandras närhet, bara finnas till, vara en samtalspartner, stoppar tanken

är så fruktansvärt trött på att vara intellektuell stimulans och mysterium

kan skriva sidor fulla med namn där jag har varit en funktion

jag vill vara inräknad

 

jag får göra det med mig själv, läsa böckerna, se filmerna, hoppas på att känslan av genklang, resonans, kommer igen i någon annan

 

förstora upp det, förminska det, gör vad du kan för att få det till en projektion

 

tänk att det är du själv som är komplex och glittrar

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s