När jag sitter i stolen och inte känner mina fötter frågar han om jag kan beskriva smärtan i kroppen och jag hittar inga ord jag säger bara ont och han säger ömt? Och jag säger ja och till slut enas vi om klämt. Vi pratar om vad det är man är så rädd för att släppa ut och jag säger att det har ju aldrig kommit ut jag har ju aldrig sett det och tänk om det aldrig tar slut. Och så säger han att det klart det inte tar slut om det inte får komma ut och vi skrattar och mitt när vi skrattar så vågar jag gråta och så påpekar vi att det är fint och så påpekar vi att vi påpekar att det är fint och så blir jag arg och vi fascineras av att jag blir arg av glädje och samtidigt ser jag att herregud det klart, hur ska jag reagera på något annat sätt när glädje kommer med förväntan och gör mig fan inte glad, men gör mig glad, stå bara ut med att det skrämmer mig

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s