Jag har hela tiden trott att jag måste skriva mig genom historien kronologiskt. Som om det längst bort inte skulle vara svårast att komma åt. Det klart att jag inte kommer någon vart, det är en stor bromskloss i vägen. Det finns ett jagberättande som inte är navelskådande, ett sätt att göra upplevelser till fiktiva och därmed mer sanna, det finns käklinjer och skäggstubb som är irrelevant men som kan klä någon annan. Träna på nuet på ett absurt sätt.

Jag sitter på en uteservering, det är september och luktar lite sött i luften. Jag har bara en ring på mig, folk skulle kunna tro att jag är förlovad. Jag sitter snett, sitter alltid snett. Jag tror det är isländska, som han sjunger på. Den här tiden på året är det störst skillnad i människors klädstil. Vad finns det för observationer som inte redan är gjorda? Vad gör vitaminbristen med skrivandet? Uppmärksamheten. Du ser detaljer men kan du få ned dom?

Det finns en poäng i att fotografier och musik berättar det bättre, skiftningar, spegelbilder, men du kan inte tappa bort ditt kommunikationsmedel.

Jag har alltid haft lättare för brutet, för fragment

Släpp censuren skriv bara skriv om allt som springer i dig skriv om tappra toner skriv om springande som galopp att ord är som hästskor, skriv utan regler sluta bara inte skriva skit i metaperspektivet leta dig ut i skogen, leta dig till dammarna och glimmandet. Det är en enda visp, allting, självcentrerandet, titta upp, titta på någon annan.

Det finns inget som heter ”det här är en text” och ”det här är inte en text”.

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s