Som en terapeutisk övning.

Veckorna innan pratade jag om att det inte hjälper att vända sig till någon. Sen anklagade jag någon annan för att säga just det, att det inte hjälper.

Först pratade vi om en känsla, anknytningen i terapin. Att jag såg sorgen och glädjen men inte ilskan. Sen uppmärksammade vi ilskan. I förhållande till andra ilskor. Och vi pratade om hur hjälpsökandet har kretsat kring fobierna och hur dåligt jag har blivit bemött och att den här terapi-situationen aktualiserar det. Sen kommer vi in på positiva känslor av att ta hand om sig själv. Önskan att be om hjälp från vänner. Att våga ringa när man gråter. Hur man ser på sig själv, vad som är ett drägligt liv.

Att inte berätta för att man inte vet om folk ska gå. Att folk ändå går. Att det ändå inte hjälper.Att det kommer bli för tungt för dem att bära. Kopplingar till terapisituationen. Hypotes om separationsångest. Att våga säga emot när jag inte upplever hypotesen som rätt. Även om jag förstår kopplingen separationsångest & att berätta saker utan att någon har frågat. Och att förstå att de positiva känslor av trygghet som finns i rummet kan få finnas kvar när jag känner mig ledsen och arg och andra känslor. Att de kan verka omgärdande. Som ett skydd som gör att jag kanske vågar.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s