trettio minuter in i samtalet börjar han plötsligt att spegla mig genom att använda liknande ord, ta mitt kroppsspråk och visa hur svår jag är att komma nära när jag gör mig själv ensam. jag får syn på vad som händer om ingen tar ansvar för riktningen i samtalet, vad som händer när jag stannar i det luftiga intellektualiserandet och hur jag inte kommer ner på djupet. han säger att tårarna är mitt sätt att gömma ilskan, att det ligger andra känslor under. att jag gör mig hjälplös för att slippa ta plats. och det är som att det kraft som kommer med ilskan är så mycket starkare.

jag tänker på vilka som hinner ringa först, vilka jag ringer, vilka jag vågar ha rösten framför. hur otroligt viktiga de är och att jag undrar om de vet det. jag tänker på det som jag bara formulerar inuti, det som aldrig kommer kläs i ord för viss längtan håller man för sig själv.

jag ser tillbaka på början av november och ser vad som hände, ser vad som föranledde raset, jag kommer upp igen efter nyår, jag vet det

så jag vaknar mitt i natten och vet vad jag ska forska om, jag vaknar en annan natt och vet vad jag längtar efter, jag vaknar varje natt och om jag känner efter, i huden, vet jag vad som egentligen är viktigt.

jag gråter i telefonluren och kommer med pepparkakor och mandariner, sitter tyst bredvid och klappar på mig

en annan dag går jag på djurgården och vi pratar om känslan, att det är samma som en kuvös

jag får älta det med någon som är yngre och som fattar bottensorgen

och sen hon som kommer med blommor

och vi som ser på serier och förtränger

och ett kärt återseende

och en utflytt

och en inflytt

och dagarna flyter ihop

L säger att det är samboskap och graviditeter bland julbaket och T säger att vi behöver gå på mer på musikquiz och G hindrar mig från att börja riva ut alla papper ur skåpen och han säger, du vet vad som händer då, du kommer sitta och analysera varje ord en socialsekreterare skrivit om dig

 

och sen vi som kallade varandra månen och stjärnan när vi var barn, vi står bredvid varandra nu, jag ser henne rusa in i precis det jag rusade in i och vi står starka för varandra

 

det finns så många ögonblick det senaste året och plötsligt, när jag började läsa, kom diktspråket tillbaks, det kan bara inte synas här, jag är ju inte säker på vem som läser

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s