Den där muren jag satt upp. Som består av att vara tyst, intellektualisera, göra mig oförstående inför mitt känsloliv, göra mig liten. Tro att ledsen betyder liten.  Visa upp ett pubertalt motsträvande. Alla sätt att hålla andra borta från det egentliga. Jag vill inte så mer.

Vi pratade om självständigheten. Hur jag har hyllat förmågan att bara känna ensam och inte relatera. Inte känna känslor gentemot och i förhållande till andra. Som om det inte fanns några kedjereaktioner, lite som när han sa att det inte fanns något ansvar. Att han inte hade något med min reaktion att göra. Jag förstår nu varför jag reagerade så starkt. Jag såg någon spela upp mitt eget försvar för mig.

Såg hur ensam det gör en.

Hur effektivt det är för överlevnad men hur det berövar en från nära samhörighet.

Och hur självklart det känns, i rummet, när vi pratar om den inneboende kraften, att vilja dela sitt känsloliv med någon.

Så jag förstår vad jag tänkte. Att jag ville få stopp på det. Göra mig till en relation där du inte gjorde så. Göra dig till en relation där jag inte gjorde så. Jag glömde den lilla detaljen att du inte ville det, att du ville gömma dig i försvar, murar, strategier för att hålla andra borta. Du ser väl inte vinsten i horisonten. Att dela på riktigt. Hela vägen in. Vilket rikare liv det skulle vara.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s