Jag har mer sorg än vanligt när jag lyssnar på sånger som jag tänker att jag skulle vilja visa mamma. När jag hör om trädgårdsland och den eviga sorgen man som barn känner när ens förälder inte uppfyllde sin dröm. Den är lamslagande och lägger sig som ett spindelnät, ormar, nästlar sig in i alla vrår av mitt inre. Som om mitt liv inte får börja förrän deras olycka är ett faktum. Varje gång jag skriver det värker det i pannan och i lederna. Det är änsålänge bara Alakoski som har beskrivit det precis så som det känns. Jag håller andan och försöker trycka ner orden i halsen så att det spänner. Men femhundra ord om dagen. Det borde jag väl klara av.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s