13/6

där, mittemot varandra, hur jag på något sätt säger, se in i mig och samtidigt snälla, låt mig behålla muren och jag vet egentligen inte var det börjar, var vi börjar leta inåt, förutom att jag berättar något om det vuxnaste jag är och det minsta jag är, i samma mening.

det är som att självomsorgen hjälper mig bära det. och sen säger du något om det hjälplösa igen och jag blir så arg för att tänk om det här var den stunden där jag vågade visa mig på riktigt och så avfärdade du det som hjälplöst. du gjorde ju inte det, du avfärdade det inte som hjälplöst det var mitt sätt att höra orden

jag hittar nya gömställen, alltid nya strategier och jag säger att fan, du bjuder in mig till en nära relation och visar tydligt för mig hur muren jag sätter ihop hindrar mig, hur nedvärderandet gör att jag stöter bort och jag säger att jag är rädd

SÄGER att jag är rädd

visar inte för i den stunden vet jag inte hur en rädd ser ut

försöker prestera rädd

Rädd hur är man rädd hur ser en rädd person ut säger jag som om jag aldrig har varit rädd

så du påpekar att jag är i intellektet och jag blir arg för jag säger ju att jag är rädd

och du påpekar att jag fortfarande gömmer mig i någon slags fasad av att jag inte vet hur man är känsla

och du har ju rätt

och så i slutet pratar vi som jämlika och det blev plötsligt ett du-perspektiv även här ser jag, att jag skriver som om den som det handlar om alltid inte är jag, att det inte spelar någon roll om det är en förlorad kärlek, en mor, en far, en vän eller en terapeut, alla är du, du,  du du du

 


 

När det värker överallt för att han inte är där. När allt du kan tänka dig är att vila mot hans bröst. När allt du kan drömma är att försöka minnas hur hans hud känns. När allt du gör är att gråta för att han ska höra. När du bara stirrar och stirrar och stirrar för att han kanske faktiskt ringer om du bara tänker tillräckligt på det. Du får magiskt tänkande som ett barn. Tänk på dig själv. Ge dig allt du vill ha.


 

Det finns normala dagar och normala nätter och normala takter och sådant som alla andra gör. Sådana som inte byggts av gränslösa byggstenar och som aldrig ens skulle tänka på att sätta sig i en bil med någon i det tillståndet.

Och sedan de som ringer mig klockan 3, klockan 4, och tre gånger till. Jag ringer och undrar vad som har hänt och jag känner ju när du föreslår en tur med båten att det är lite för mycket iver, lite för mycket uppfinnesrikedom men jag vill inte döma och jag vill inte fördöma och jag vill inte smälta in i mängden och klippa bort minsta lilla som sticker utanför kanten.

Jag tänker är du manisk eller har du bara inte sovit och jag tänker på alla hallänningar i mitt liv som inte sover. Jag tänker på alla män vars öron jag har velat hålla för när det har kommit för höga ljud för att herregud låta dig sova.

Till slut hör jag mig själv säga att ja men vi äter frukost och visst jag ska jobba sen men kom du.

Jag flyttar gränserna redan där, rutinändrandet skrämmer mig egentligen redan där. Jag påpekar gränslösheten och de försöker alltid skapa ett vi i gränslösheten som att jag tillhör det släktet och jag vill för fan inte tillhöra det släktet jag försöker ju skapa mig ett liv med ramar och något som håller.

Så vi ligger och håller om varandra och dina höftben är hårda och du trycker dig mot mig och jag ber dig att lugna dig och du berättar och jag undrar när jag egentligen bad dig att ens börja prata om det här. Jag känner ett obehag, en känsla av att du redan trampat på mig och mina gränser men jag kan inte riktigt sätta fingret på det.

Min lust är inte särskilt stark, jag försöker mest få dina händer att imitera hans runt mina handleder. Vad som händer sen vill jag inte se i ord. Jag vet bara att mitt i gråten tänkte jag på hur han skulle ha gjort rätt. Han skulle aldrig varit så taktlös. Vårdslös. Obegåvad med maktbalansen. Den som måste fejka det gör inte rätt. Jag kommer inte nära någon annan. Vill inte ens ha en kyss. De kommer inte innanför.

Jag hittar inte nyanserna, inte ens utförandet, tekniken, för att beskriva.

En gråzon, en känsla av kontrollförlust.

 

När jag skriver vill jag tillbaks till mitt krossade hjärta. Till att handla om min längtan efter dig. Jag är så många meta-steg upp nu att försvarsmekanismerna är löjliga. Vad är det jag gömmer bakom muren. Hur många andra skriver såhär. Skrivande ur ett psykodynamiskt perspektiv- kan jag få skriva den uppsatsen.

Jagperspektivet. Centrallyriken.

Autofiktionen.

Studentskrik i bakgrunden, ilande rör, borrande lägenhetshus, jag kan beskriva ljud men jag kan inte beskriva platsen för det är ju då det har hänt det kan ju inte ha hänt.



 

Vem vågar jag berätta för och vem vågar jag höja rösten för och vem säger jag till och sen ringer jag till H.

Precis som när jag var på väg till sjukhuset den där vintern och den där oktobern och precis som när min familj inte beter sig som en familj och precis som andra gånger jag rökt i fönstret. Han hinner alltid först.

Och det svåraste jag vet är att berätta utan att någon frågar. Och det svåraste jag vet är att ringa. Så någon som möter mig precis lagom långt bort från gränsen är perfekt.

Det är precis som med de andra fobierna, de här affektgrejerna ter sig så skrattretande likt. Utmana precis lagom. Våga pressa kapaciteten. Våga stå i, lita på, att prata om det nu eller sen inte betyder att han inte vill prata om det. Våga säg, nej, det är jobbigt på riktigt, det har hänt något. Och han lyssnar. Ingen vill mig illa. Ingen vill mig ont.

Vissa är jävligt klumpiga, egoistiska, fast i missbruk, självcentrerade, har bristande kunskaper. Men de flesta vill väl. Och om jag bara formulerar.
Detta skrämmer mig.
Detta behöver jag.
Detta lider jag av.
Detta är jag bra på.
Så får jag precis det jag vill ha.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s