Jag läser om en annan september, om karmosinrött äppelskal, florstunna strumbyxor och knypplad spets, hur att allt ljus släpps igenom som genomskinlig gasväv och hur jag älskar.

Nästan aldrig hör jag dig nämna ordet sorg. Det finns så många sätt att distansera sig. Du ser det inte själv kanske men jag ser det. Hur du tömmer dig på minnen. Påpratandet. Generaliserandet. Motfrågorna. Hypotetiska världen. Att säga och sen ta tillbaks. Gömma ord med ord. Jag hör bara vad du inte säger. Varje sida är fylld av omtanke för dig. Jag skriver ditt kroppsspråk. Dina omskrivningar. Dina inväntanden. Som om du skulle kunna men väljer att nej, inte än. Inte nu. Undvikande uttalanden. Som att allt är dyrt heligt och måste skyddas. Det säger mig bara vad du varit med om. Det måste ha varit något så otroligt smärtsamt som fått dig att välja detta.

Annonser

Tänk om ingen lagar middag med dig. Tänk om du inte har någon som ser dig som jag ser dig. Tänk om du inte delar känslan ur högtalaren med någon. Tänk om du inte tar kort på sidor i böcker. Tänk om du ser filmerna ensam. Tänk om ingen frågar vad du tycker om olika nyheter så som jag gör. Tänk om du känner dig ensam.

Du bjuder in mig till precis samma förnekande av dina innersta känslor. Är det så du vill ha det? Du identifierar dig med dina försvarsmekanismer, ”jag är sån”, det är hur du just nu hanterar ditt känsloliv, det är inte du. Och så länge du fortsätter med det kommer det få samma konsekvenser som i alla andra dina nära relationer. Varför gör du så mot dig själv? Jag undrar vad du tänker när du tänker på det ensam. Om du förstår att det går att göra något åt. Hur du ser på det.
Är det här det sättet du vill fungera på? Är det här ett exempel på hur du vill vara? Vill du att det här tecknet på självkritik ska vinna över dig? Ser du det så, gömmandet som självkritik? Du säger att den här muren är vad som skyddar dig. Men har den inte kostat dig dina relationer?

 

För varje gång han påpekar muren ser jag en bit av dig i mig. Jag har fått en förståelse för varför jag har haft den, vad den fyllt för funktion. Men också fått en tydlig motivation att ta ned den. I processen att ta ned den blir jag så mån om att andra ska få göra samma. Det smärtar mig att se den.

Du använder din fars blick på dig istället för din egen. Säkerställer att inte göra någon besviken. Hur du döljer all ilska med prestation. Hur du minimerar känslan genom att säga att du klarar dig. Hur du förnekar dig själv utrymmet. Utrymmet som det innebär att vara känslomässigt nära någon på det sättet. Är det i linje med dina värderingar, är det så du vill ha det?

Det där är en tanke, ser du hur du gömmer känslan med en tanke? Din tanke är ingen känsla. Märker du hur du tvivlar? Hur du sveper om allt i vaga meningar? Märker du hur du distanserar dig från ditt känsloliv? Märker du att du inte ens vågar ringa in ett emotionellt problem. Hur du tror att det avstängda läget är det som är på per default? Avstängd är ingen känsla, det är hur du distanserar dig från känslan. Varför underskattar du dig själv på det här sättet? Det luddiga sättet att tala om känslor, förstår du att det gör dig förvirrad och riktningslös? Förstår du att det gör att strategierna du byggt upp för att klara dig håller sig fast?

Jag har drömt om dig två gånger den här veckan. Ena gången kärleksfullt, vänskapligt. Andra gången nya chanser, att få prata klart, vara mitt riktiga jag, få dina nyfikna ögon på mig, höra mig veckla ut mig utan förbehåll.

Tidigare när jag har drömt om dig har det hänt att jag har fått tillfälle att trösta. Det händer så mycket på ett rent fantasiplan, att jag ibland tror att det har hänt något i verkligheten. Ibland skulle jag behöva att det var socialt accepterat att ringa någon halv åtta på morgonen och bara behöva höra dennes röst. Oavsett år och månader emellan.

Om vi var på tjugotalet nu, skulle jag skriva ett brev. Jag skulle skriva att jag hoppas att hjärtat slår lugnt i dig och att världen har de färger du vill att den ska ha. Jag skulle ställa frivilliga frågor och längta efter det handskrivna svaret. Nu är det inte så. Men man måste ju få drömma lite.