jag har en bild av dig

hur du får allting gjort

hur svårt det än är
det tar tid

du tar isär knutarna

jag skulle lyssna på din kritik

uppleva din vansinniga metodik

din hysteri när balansen rubbas
lugn lugn säger du
harmoni säger du
även när det brister

jag tror du är en stor älskare

bestämd, uthållig

Annonser

kanske har jag längtat efter att spricka upp
efter ett motljus som faller ner i ett knä
akvarellflyter, går från fragment till utspädd
kommunikationsplanen, fråga, det redan upplevda
där vi möts bortom allt
jag brukar vara den som ser
speglar mig, får syn på mönster
istället för bortvänd
kryptisk inför mig själv
allting var självklart
jag slutade gräva
det är att ge upp att lägga sig ner
det finns något i språket
bryter dina egna regler
vad händer med oss bortom ragnarröken och det urlakade och det torra i ögonen
vad händer med att livskamraten inte ser lidandet
finns det ett syfte vad är syftet

mitt dygn går snabbare än de flestas

om jag bara har en är pauserna längre
det är lite som luften i samtalslistan
om pauserna är längre måste jag stå ut
och ändå inte kommunicera rädslorna och det som kommer upp mellan andetagen innan jag dyker ner igen
om mitt fokus bara för en vecka skulle ligga på en
då skulle jag vara mycket och ofta
personen skulle eventuellt kvävas
jag skulle eventuellt känna mig avvisad
ända in i kaklet tills det går sönder
det lilla avståndet mellan när nån hör av sig
och när han inte gör det
gör mig knäpp nog att vilja stänga av det där lilla pirret vi är med om
jag orkar inte vänta, jag orkar inte bli besviken, jag orkar inte vara med om att

varför är jag så långt i framtiden bara för att han inte

och förra veckan
är du beredd på dig själv
du kan inte ifrågasätta att jag är här
när han kom in genom dörren kunde jag inte säga något jag blev blyg han hade tagit mod till sig allt jag tänkte på var hur stökigt det var i min lägenhet så som det kanske är när jag mår dåligt
han frågar mig om kedjetäcket inte ens då svarar jag
vad finns det att tycka om hos någon som inte berättar något
hur blev det att vi kysste varandra

det var mycket kinden
det var ömt och skört

sen att bestämma sig
sen att upptäcka
sen att det blir måndag
motstånd
ifrågasättande

attraktionen som är svår att skilja från viljan
visade mig svag

”var hos mig lite”

tänker på överläge underläge ömsesidighet

rädslan för trygghet

hålla mig till en

lugnat min kropp

mitt trygghetsbehov
vill att det ska finnas ett ord för den där

vibrerande rastlösheten som jag upplever som

stillas av

från ångest till lite lite lugn

och därför så rädd för det

sluta samla på mig

rensa ut de som finns istället

spännande att jag gjorde så

grät ut

precis det jag behövde

kan inte det få bara vara okej

men det var ju en främling

ja det var där kanalen var

 

Affiniteter. Du ger ett brutalt ärligt erkännande och jag vågar inte stå still, det känns som att jag ska missa något då, lyckas aldrig riktigt hitta det där jag letar efter. Du berättar om det du känner men det låter som att du läser ur ett uppslagsverk även när du är som mest sårbar. När du pratar om blod pratar jag om vatten, det blir som en kulturkrock. Kan inte du lära mig att vara sådär berättande, instruerande trots att du bara beskriver en stel verklighet? Hur fan lyckas du vara korrekt när du är mjuk? Jag har lärt mig en sak och det är att att vara rädd betyder att något är viktigt.

hur de vill åt mig brukade jag säga
de vill ju inte ens åt mig det är inte det
det är bara ännu ett bevis på att världen inte är magisk
att de fastnar i sina bostadsrätter och köksrenoveringar
att det inte kittlas, att jag inte vågar stanna kvar med blicken
att jag inte längre går på reflexen utan censuren
det finns ju såklart de som får mig att skratta
men varför får de andra plats i mitt liv
varför låter jag mig bli runtkastad
varför kräver jag inte den kärleken jag är värd
för kärlek är ingenting man kräver
det intellektuella får jag
bollandet får jag
en speciell plats får jag
men jag får inte vara personen
den som man äter frukost med
men det är ju samtidigt det jag inte vill
eller vill jag är jag bara så rädd att jag inte kan se det framför mig
är otryggheten och barndomen det som gör mig rädd? jag är rädd att de ska se den
men den är ju jag vem vore jag annars
det är den som får mig att hålla mig borta
det är den som får mig att vilja
det är den som får mig att tro att ingen vill
det är den jag vill att de ska upptäcka
det är den jag vill att de aldrig ska se
det går inte ihop
varför umgås man med folk man bara pratar jobb med?
det är för många
de vet min kropp de ser min lust men jag vill
att någon ska se mig för mig
det där att satsa för att vinna
att jag alltid fick höra hur modig jag var i mina relationer
det stämmer inte längre
hur värderar du sorg? jag drar den ur andra och in i mig själv
bokstavligen in i mig själv, när den sipprar ut håller jag andan
kanske bara ta ansvar, sluta klaga, våga känna, sluta skämmas

förväntansångesten som tog mig till sextonåringens beteenden och tankemönster

för sista gången, lämna det bakom dig, att vara på sjön är ingen riktig ursäkt
det finns de som jag släpper in igen fastän jag varken har mod eller plats

det finns att ringa mitt i natten till den jag just då vågar visa mig svag inför
det finns att inte kunna andas men att den personen är den jag skäms minst inför då det förmodligen dröjer länge innan vi hör varandras röster igen. det är att jag har några timmar att ta igen.
att jag oroar mig för henne och att jag projicerar erfarenheter och kontrollerar för mycket
det är att han inte vet när han ska ge mig blommorna och fanfaren som säger att jag tog examen
det är att vara i ett rum fyllt av människor som vill dansa med mig
ni dricker vin, jag lagar pannkakor

jag säger att jag önskar att jag var någon för någon
ni säger att det är dumheter
jag berättar mer
lögnerna spelas upp rakt framför mig
och jag känner hur marken rycks ifrån mig
min enda trygghet rycks ifrån mig och det är 
narcisistiskt och facistiskt av mig att inte tillåta andras kärlek
hur ögonen ser ut dagen efter när de pratar om yrsel och tågstationer
insikterna kommer fortfarande runt årstaviken
hur allt hänger ihop

att vara något annat än en student, att arbetet ska få plats i livspusslet men inte vara livspusslet

att vara rädd att vara någons allt

att minnas hur jag var den enda i samtalslistan

hur det finns så många andra i min samtalslista

hur jag vill vara tillräckligt trygg för att flyga iväg

hur det kanske är en bromskloss att jag redan litar på någon 

hur den jag litar på är den som sett mig svagast

hur jag inte kan tänka mig frukosten hur jag önskar mig utflykterna
hur det inte längre går ihop, distansen och närheten, jag vet inte längre varför jag gör som jag gör

jag får frågorna, jag säger att vi tar det en annan gång, den där andra gången kommer inte, jag håller ihop, 
du är inget offer nicole nej jag kanske är en förövare

lek med orden lite, de kanske finns där

 

nästan skrattretande hur januari påminner om januari, hur löftena prövar en direkt och hur jag måste välja vilka som får följa med in i nya året. det går att prata hur mycket som helst om mina värderingar men jag behöver se hur de kopplar till verkligheten. det finns något brutalt i listorna jag skriver, något som förstärker det i mig som tycker om att generalisera, men nu är det sådär igen, att gränsen måste dras, att jag måste ta i för att märka skillnad. det är nu jag är här, i den tiden jag på något sätt har strävat efter att vara i. några dagar kvar på utbildningen. enligt min far är det nu jag får leta efter kärleken. jag kan bara tänka på vad nästa mål är. jag flyttade, jag gjorde klart utbildningen. är det nu jag skaffar en katt? jag har mål kring begränsningarna, kring rädslorna och relationerna, kring beteenden och reaktioner. men det måste ju finnas annat. skrivandet är nästan det största. försöker tänka bortom praktiska hinder. leta efter det som pirrar. våga drömma stort.