nu påminner livet mycket, väldigt mycket om januari för ett år sen men i år är det mer okej
jag vill skriva om vardagsbetraktelser men jag kan inte riktigt minnas dem. idag är jag tacksam för att jag har en bror som är med mig när jag är låg. och för att jag hade möjligheten och tog mig själv tiden att sova hela dagen.

man måste fortsätta berätta historien tills den hänger ihop, tills den blir förståelig och

därmer mer hanterbar. teorier om självständighet, förträngda känslor och barn från

högpresterande föräldrar får mig att förstå vissa rädslor. förståelse för rädslor kan göra att

man förlåter en okunskap, men inte allt. och min egen del, jag ser hemskt gärna min egen

del och jag önskar att fanns en mottagare för min gottgörelse. men det finns bara ett

vakum, en tomhet, att det är bortblåst och aldrig har existerat.

du såg precis som jag att vi inte kunde vara bara varandras just nu. jag sa att jag inte ville att vi skulle vara ett vi. men jag ville ju fortsätta vara viktigt för dig. jag ville ju kännas i dig. alla gånger du sa att du ville vara med mig, alla gånger du ville hålla min hand och kyssa mig, att du saknade mig, allt du ville att vi skulle göra tillsammans. det är bara en månad sen och därför så himla svårt att förstå att du inte känner det längre när du inte ens har sett mig i ögonen sen du sa det.  det är jag som är kvar hemma hos mig där vi har varit du går inte förbi några platser där du kan tänka på mig det är jag som är här där du har rört mig. det var inte alls längesen du ville sova bredvid mig och bara längtade efter att få vara med mig. sen skämdes jag för att behöva dig. och ville inte vara beroende så jag var tyst när jag var ledsen och du tyckte att du tog allt ansvar i vår relation. du tyckte att det kändes svårt. du sa något om att avståndet gjorde det svårt. plötsligt ville du inte prata med någon, inte med mig heller. det var mörkt och svart och jag visste inte hur jag skulle göra när jag inte fick vara bredvid dig. men du sa att du önskade att jag var där. du sa att vi bara var en dröm samtidigt som du sa att du behövde mig. du sa att du tyckte om mig, att om jag bara orkade skulle allt bli bra. plötligt sa du att det var för att jag var ledsen och inte ville säga varför. du hade ingen energi till att upprätthålla oss. ingen energi till att vara närvarande. du visste ingenting längre sa du. jag förstod ingenting. för samtidigt sa du att du ville prata med mig. och veta hur jag mår. och en dag sa jag att alla ord du gav mig var som att kittlas i hela kroppen och jag var glad och du förstod. mitt i allt mörker. men sen slutade du svara. du sa att du inte kände något längre. och allt jag ville veta var hur du mådde när du drev omkring i en stad som inte känner dig.  och jag sa att jag kände så mycket kärlek.  och du sa bara ”åh, förlåt Nicole” och du sa att oavsett att du inte kände någonting så ville du träffa mig mellan jul och nyår. du sa att du önskade att jag kunde se dig i ögonen så jag kunde förstå. du sa att du och jag var något stort. DU SA ATT DU VILLE HA MIG KVAR.  och jag gav dig kärlek och då pratade vi och det var fint. sen sa du igen att du inte orkade kämpa mer men du sa aldrig hejdå jag fick dra ur dig ett farväl

kom åt den, känslan. väljer mellan att gå tillbaks och gå igenom allt för att berätta historien och att bara blunda och hoppas att det till slut inte syns även då. det var att lita på och sen få det som iskallt vatten i ansiktet. fortfarande har jag inte förstått vad som hände. han var som silke för mig och jag vågade för första gången på tre år släppa in någon, på riktigt. jag kommer aldrig få svar på om det var jag och mitt blödande inre eller hans hjärnspöken som dödade oss. det ekar bara i huvudet  varför skulle jag åka tio timmar för att träffa dig i tio minuter? fastän jag inte ens vetat vilken stad han har varit i, fastän jag trodde det skulle innebära att byta tåg i min stad.  vill du ha en utvärdering eller? men jag ville bara ha ett avslut som var oss värdigt. inte bara låta oss förtvina. några veckor innan det sa han att han skulle vara lycklig om jag orkade stå kvar. några dagar innan det sa han att han ville hålla min hand, att han ville krama mig. han hade sagt att han saknade mig, att jag var som att komma hem, att jag var frihet. och nu hörde jag bara jag vill bara loss från det här och jag tror inte på dig. det kändes som ett hån att jag ens trodde att jag skulle få ett svar på hur han mådde. jag kan inte förstå vad jag gjorde för fel som ville veta hur han mådde. han hade sagt att det var avståndet och jag hade sagt att jag hade kunnat ge honom min vår. jag har aldrig sagt så förut. det har aldrig känts som att man varken är över eller under. jag kunde inte uttala orden om kärlek men jag visste att han var någon jag ville ha kvar i mitt liv. och han lät så fruktansvärt trovärdig när han pratade om oss och framtiden. han pratade om barnen och jag såg konstutställningarna framför mig och hur vi höll barnen i handen. jag pratade om att han skulle få segla och jag såg framför mig en stuga på gotland där vi båda kunde skriva. jag såg framför mig att jag hade rätt i att lita på honom. att vi skulle finnas där för varandra, att han skulle låta mig finnas kvar även när mörkret kom. men mörkret kom och vintern kom och han sa att det alltid blir såhär. jag glömde fråga vad som hände om han fick skuldkänslor av det. jag glömde fråga om det alltid blir såhär att han blir en annan människa som säger iskalla saker och glömmer bort allt vackert. så många tårar, så många nätter som har handlat om mitt övergivna barn inuti. om såret av att inte lita på någon och sen att det händer igen. jag bad bara om en förklaring och jag fick den som vilken mening som helst, den lät inte ens genomtänkt. du och jag kommer aldrig att fungera.